En verklig utmaning
Den borgerliga alliansen tänker sig en höjning av avgiften till arbetslöshetskassorna om det blir regimskifte efter valet.
Förslaget tål att diskuteras. Men än viktigare är att se över kontrollen av a-kassorna. För trots att staten står för en övervägande andel av kassornas ersättningspengar, betraktas de ändå av fackföreningarna som deras självklara egendom.
De borgerliga räknar med att reformen skulle kunna minska statens kostnader för arbetslöshetsförsäkringen med tio miljarder kronor om avgifterna till a-kassan höjdes. Förslaget laborerar med en höjning från dagens cirka 100 kronor i månaden till omkring 250 kronor, rapporterade Ekot i går.
Tanken är att a-kassan ska bli mer självfinansierande och billigare för staten. Enligt Ekot kan vinsten eventuellt användas till en skattesänkning för låg- och medelinkomsttagare som arbetar. Utöver avgiften har de borgerliga även funderingar kring det så kallade arbetsvillkoret, alltså hur länge man ska arbeta för att bli berättigad till ersättning och hur länge man ska kunna gå på a-kassa utan att få jobb. Dessutom diskuteras också, liksom i fallet med sjukförsäkringen, nivån på en eventuell sänkning av ersättningsnivåerna.
En reform av a-kassan och dess regler vore efterlängtade. Trots att lejonparten av ersättningspengarna kommer direkt från statskassan bevakar fackföreningarna avundsjukt sin kontroll över kassorna. Orsaken är naturligtvis självklar. Utan kopplingen till a-kassorna hade väsentligt färre arbetstagare varit intresserade av fackligt medlemskap. Därav kommer också organisationernas stora motvilja mot att tillåta medlemskap i enbart a-kassa, men inte fack.
En ökning av egenavgifterna skulle möjligen kunna ge större legitimitet åt systemet.
Men en frikoppling från det korporativa system där statens myndighetsutövning och intresseorganisationernas egenintressen flutit samman är en av de viktigaste – och säkerligen svåraste – uppgifterna en eventuell ny borgerlig regering står inför.
