En ny atomålder ett eko från förr
Jag kan inte minnas när jag först såg ett foto på ett svampmoln. Det är en bild som på något sätt alltid funnits i mitt inre; liksom tanken på ett framtida kärnvapenkrig.
Det är jag knappast ensam om i min generation. Jag vågar nästan påstå att oron för kärnvapenkrig var en självklar del av en vanlig 80-talsbarndom.
Vi lärde oss att frukta atombomben på dagis, i skolan, genom tv och barnböcker. Vi såg på filmer som WarGames och försökte föreställa oss hur världen skulle se ut efter att missilerna hade susat fram och lämnat städernas ruiner åt kackerlackorna.
Så kom nedrustningsperioden. Räddningen fanns i avtal med förkortningar som INF, Start och Sort.
Det höll i några år: USA och Sovjet skrotade missiler, muren föll. Det blev möjligt att glömma alla kärnvapenstridsspetsar eller åtminstone förtränga dem.
Men lugnet var bedrägligt. Kärnvapnen återkom. Efter ett tag blev det uppenbart att minskningen i antalet vapen inte hade lett till någon märkbar nedrustning i funktion eller förstörelseförmåga.
Ingen av de fem ursprungliga kärnvapenmakterna USA, Kina, Ryssland, Frankrike och Storbritannien har velat avveckla sina innehav. Samtidigt har de olagliga kärnvapenmakterna Pakistan, Indien och Israel fortsatt att ruva på sina arsenaler. Och på senare år kommer hotet också från terrorister och opålitliga stater som Nordkorea och Iran.
Uppskjutningen av den nordkoreanska långdistansraketen Taepodong-2 i söndags är en tydlig illustration av det instabila läget.
För Nordkoreas ledarskap har utvecklandet av kärnvapen och långdistansrobotar hittills varit en gynnsam affär: dels använder man sin vapenmakt för att framstå som mäktig inför den egna befolkningen, dels använder man vapnen som utpressning mot omvärlden. Nordkorea har under många år fått stora mängder bistånd, utan att för den skulle behöva gå med på några lättnader i diktaturen.
Men kanske, kanske finns det ändå ett visst hopp om en fredligare värld. Under G20-mötet i förra veckan lovade USA:s president Barack Obama och hans ryske kollega Dmitri Medvedev att verka för ett nytt nedrustningsavtal som ska ersätta det gamla Start 1.
När Obama höll tal inför trettio tusen personer i Prag på söndagen återkom löftet. Idealet är en värld utan kärnvapen, framhöll presidenten. Och som det enda land som har använt kärnvapen har USA ett särskilt moraliskt ansvar.
Jag är inte naiv. Målet kommer inte att uppnås snabbt, kanske inte i min livstid. Det kommer att kräva tålamod och envishet. Men nu måste vi strunta i rösterna som påstår att världen inte kan förändras. Vi måste säga ”Yes we can”.
Obama har förstås rätt i att det inte lär bli en lätt process. Samtidigt är hans inställning helt klart ett steg i rätt riktning.
The good guys kan inte fortsätta utveckla sina kärnvapen och samtidigt kräva att the bad guys ska avstå. Det är omöjligt att tänka sig en fungerande nedrustningspolitik utan att USA leder vägen.
Karin Rebas
Ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån
