En mager insats i Tchad
Den långa och blodiga konflikten i Darfurregionen i Sudan har skapat en svår flyktingsituation i grannlandet Tchad. Hundratusentals människor har tagit sig över gränsen för att i bästa fall komma undan våldet i Darfur.
Det är för att skydda dessa flyktingar som EU skickar omkring 3 700 soldater till området. Den svenska insatsen består av drygt 200 man. Men innan EU och Sverige hann på plats så tog sig rebeller, enligt Totalförsvarets expert Magnus Norell stödda av Saudiarabien och Sudan, fram till Tchads huvudstad N'djamena och belägrade presidentpalatset i flera dygn. Dessa rebellgrupper, som har i det närmaste fullständig militär kapacitet, har förklarat att de inte accepterar EU-truppernas närvaro i Tchad. Genom sin styrkedemonstration har de visat vem det är som bestämmer.
Att situationen är komplicerad är ett understatement. Sudanvänliga regimer som Kina blockerar genom sin plats i FN:s säkerhetsråd den kraftfulla insats som skulle krävts för att ha en chans att upprätta något som liknar fred i Darfur. Hittills är det bara USA av de stora inflytelserika länderna som förklarat det som skett och sker i Darfur för folkmord.
Ingen – inte heller USA – har gjort något tillräckligt kraftfullt för att stoppa kriget.
Det är, om nu någon trodde det, ingen lekplats som de svenska soldaterna ska skickas till. Och frågan är vad de kommer att kunna åstadkomma för att förbättra situationen.
Priset är högt – runt 380 miljoner kronor i ekonomiska termer – och insatsen är dessutom kort. Räknar man snällt så handlar det om fyra månader, räknar man full insats med amfibieförband så handlar det snarare om veckor. Vädjanden har kommit från flera håll att Sverige ska förlänga sin insats, bland annat från Jan Eliasson (s) – Sveriges förre utrikesminister som nu har uppdraget av FN att försöka mäkla fred i Darfur. Även inom den egna alliansregeringen kommer sådana önskemål, till exempel från försvarsutskottets Staffan Danielsson (c) och Allan Widman (fp).
Det är svårt att inte hålla med. Om Sverige griper in så måste vi göra det på allvar, och inte dra oss ur i förtid för att försvarsministern inte hittar utrymme i budgeten. Då hade det strängt taget varit bättre att stanna hemma.
I den här typen av fall ställs den svenska och europeiska säkerhetspolitiken på sin spets. Det är ett tydligt exempel på att den gamla typen av försvars-tänkande spelat ut sin roll.
Att ställa om till ett insatsförsvar, som kan och ska göra insatser internationellt, för att på plats i krigshärjade områden skydda människor är något som kräver stora risktaganden såväl ekonomiskt som mänskligt. Ibland är det helt enkelt nödvändigt och moraliskt riktigt att sätta in militärt våld för att rädda civilbefolkningar.
FN, med sitt beroende av diktaturer och enskilda staters intressen i olika områden har gång på gång visat sig förlamat när det väl gäller.
Sverige kan i det här sammanhanget bara spela en liten, liten roll. Däremot har vi ett ansvar att bidra med vår del på bästa tänkbara sätt. Det kräver internationella samarbeten, och slut på det konstlade talet om alliansfrihet. Sverige ska alltid vara allierat med demokrati.
I militära sammanhang handlar det om Nato, den institution som är den naturliga tillhörigheten för de flesta medlemmar i EU.
Nato är absolut inte fläckfritt, och kräver fortsatt omvandling för att bli av med resterna från det kalla krigets dagar. Men det är bara inom Nato som det finns möjlighet att ena demokratier kring militära insatser av tillräcklig kraft för konflikter som den i Darfur och Tchad.
