En klok globalisering

Det är ett misslyckande för världssamfundet att utbredd svält existerar i en värld som har resurser att föda alla. Världsbanken har satt upp som mål att halvera den extrema fattigdomen i världen, ett mål som ska vara uppfyllt 2015.

Man kan tycka att det borde kunna gå betydligt fortare än så. Vägen ut ur fattigdomen är känd. Många länder har redan gjort den resan.

Men det finns strukturer som motarbetar en god utveckling. Sanningen är inte så enkel att det är de rika länderna som förtrycker de fattiga. Krig, terrorism, fundamentalism i olika former, maktkoncentration och korruption håller stora delar av världens befolkning kvar i fattigdomens bojor.

Länder som lider under stort statligt ägande och detaljregleringar av marknaden hamnar allt mer på efterkälken. Avregleringar och företagsamhet driver ekonomierna framåt.

För att ha en chans måste de fattiga ges möjlighet att få delta i världsekonomin, att sälja resultatet av sina arbetsinsatser till den rika världen. Många ser detta som ett utnyttjande och menar att det bidrar till att befästa skillnaderna mellan fattig och rik. Myten säger att i-länderna är beroende av att u-ländernas befolkning befinner sig i underläge.

Därför förtalas globaliseringen och marknadsekonomin.

I själva verket är liberala ekonomier en förutsättning för ekonomisk tillväxt och ökad välfärd för människor. Enligt Världsbanken upplever utvecklingsländerna just nu en rekordtillväxt, som till stor del beror på allt mer öppna marknader. Friare handel ger bättre välfärd åt flera.

När vi i den rika världen blir rädda för vår egen ekonomiska framtid, när vi skyddar sektorer med tullar och subventioner för att kortsiktigt rädda jobb, då är det de fattiga som får betala priset. Det mest uppenbara exemplet är när USA och EU genom att subventionera sitt eget jordbruk sätter käppar i hjulet för utvecklingsländernas egen produktion.

Sund globaliseringskritik går alltså ut på att det finns för många hinder – inte för få. Förlorarna är de länder som inte öppnar eller inte tillåts öppna sina ekonomier och som ställs utanför frihandelsavtalen. Regionala handelsavtal får gärna den effekten. Bredare överenskommelser är att föredra. Särskilt viktigt är det just på jordbruksområdet. Därför är det nödvändigt med framsteg i världshandelsorganisationen WTO:s förhandlingar.

Det svåra kan vara att tänka två tankar samtidigt. Att välkomna globalisering, får inte betyda att man blundar och tror att allt är bra. Globaliseringen ska ges rätt innehåll – men inte motarbetas i sig.

Att konsumenter i i-världen är vaksamma och kräver av de stora multinationella bolagen att de tar miljöansvar, ger bra arbetsvillkor och välkomnar fackföreningar är sunt och riktigt. Bra företag ska vi gynna, dumma företag ska vi skrika åt.

Det är en makt vi har som faktiskt bidrar till att stärka globaliseringens goda sidor – som innebär jobb och ekonomisk frihet åt män och kvinnor, och ger förutsättningar för fler barn att äta sig mätta och gå i skolan.