En isolerad värld

Göteborgs-Posten, GP, har i en mycket angelägen artikelserie fokuserat på den somaliska invandringsgruppen i Sverige och särskilt då i Göteborg. Det är en typ av artiklar som hade varit svåra att göra 1997, när jag bodde i Bergsjön, ett av de områden där de somaliska invandrarna är många.

Storstädernas förorter och miljonprogramsområden måste beskrivas och granskas utifrån samma grunder som man gör med andra delar av samhället. Det är inte bara färgglad karneval. Det är inte bara knark och våld.

Precis på samma sätt som en tydlig identitet och grupptillhörighet kan stärka individen och ge trygghet för att våga vara självständig och målmedveten, så kan den också på fel plats i fel sammanhang verka nedbrytande och segregerande. Cirkeln blir ond och svår att bryta sig ur.

Och är det så att samhällets välvilja i själva verket kan komma att bli det som stryper initiativförmågan? Hur får man barn att bli starka, vilja utbilda sig, skapa ett eget liv – om deras föräldrar inte är intresserade av att ge dem den kraften.

GP:s Christer Lövkvist skriver om frånvarande fäder, kvinnor ensamma med många barn som försörjer sig på bidrag, klanstrukturer, kriminella ungdomar och drömmar hos de ambitiösa om att lämna Sverige för Storbritannien och USA.

En somalier som arbetar som tolk berättar:

"När torkan kommer jobbar nomaderna hårdare än någon svensk bonde och ser till att kamelerna och korna och getterna överlever i öknen. När samma människor kommer till Sverige så regnar det hela tiden – socialbidrag, barnbidrag, bostadsbidrag och alla andra bidrag. Så det blir som i nomadlivet när det regnar och är grönt, folk sitter och tar det lugnt. Och här i Sverige kan man ta det lugnt hela året, sitta på kafé och snacka. När man har det så bra, varför ska man då jobba?

Men, säger han, placera samma människor i England eller USA, då kickar nomadsystemet in och de blir väldigt företagsamma."

En ganska tragisk och svart bild. Men reportern har också träffat en somalisk ung kvinna som är stamcellsforskare och har doktorshatten inom räckhåll. Hon säger:

"En vanlig reaktion från tjejerna jag möter är: Jag trodde inte det var möjligt för en somalisk tjej att läsa på universitetet och att forska. Alltför ofta sänker syokonsulenterna ribban för somaliska tjejer och uppmanar dem att söka till omvårdnadsprogrammet."

När reportern sedan frågar hur hon tänker sin framtid som forskare, blir svaret att hon definitivt ska flytta utomlands – till England eller USA.

Att skriva den här typen av artiklar är väsentligt för att få en allvarlig och seriös debatt, som inte är rädd för att diskutera allvarliga problem, men som gör det ur ett människovärdesperspektiv och inget annat.

Jag ser förluster av starka, fria och initiativrika individer. De som inte får utvecklas till det de kunde bli och de som lyfter ändå, men därefter väljer att flytta från Sverige.

Det är inte hopplöst. Bara det att våga beskriva problemen är en förutsättning för att lösa dem.

c Läs hela artikelserien på

www.gp.se