En framtid för Gaza
På lördagskvällen kom beskedet om att Israel hade fattat beslut om ett ensidigt eldupphör. Kriget som har skördat mer än 1 200 människoliv är äntligen över.
Anledningen är att Israel nu har uppnått sina mål, förklarade landets premiärminister Ehud Olmert:
"Hamas militära kapacitet och infrastruktur har slagits ut, dess ledare gömmer sig och deras vapenfabriker har bombats. Vissa av våra mål har till och med överträffats".
Men frågan är vad Israel egentligen har uppnått – på lång sikt. Företrädare för Hamas meddelade att man följer Israels exempel, men bara under förutsättning att Israels trupper lämnar Gaza inom en vecka, risken för fortsatta raketbeskjutningar är överhängande.
Skälet till Israels beslut sägs vara att man inte vill ge Hamas större legitimitet. Olmert försökte också be om ursäkt till civilbefolkningen i Gaza.
"Hamas är er fiende och Israel beklagar det lidande ni utsatts för under denna konfrontation."
Men den typen av uttalanden lär inte minska stödet för Hamas. Mycket talar för att de senaste veckornas stridigheter snarare har stärkt det islamistiska, extremistiska Hamas ställning, inte bara bland palestinierna utan i arabvärlden i stort.
I det senaste numret av tidskriften Fokus får flera framstående diplomater och freds- och konfliktforskare uttala sig om möjligheterna till en fredligare framtid i Mellanöstern.
Tyvärr ser det mycket mörkt ut. Erfarenheterna från tidigare krig och konflikter som har klarats ut, exempelvis i Nordirland, visar att det krävs flera specifika förutsättningar för att en fred ska bli långvarig.
För det första måste striderna upphöra, det är svårt att komma vidare så länge människoliv går till spillo.
Därefter behövs det parter som har en stark legitimitet och ett mandat att förhandla. Det måste finnas detaljerad kunskap om parterna, vad de har för mål och bevekelsegrunder, annars är det svårt att hitta kompromisser som kan accepteras. Dessutom måste det finnas en genuin vilja att blicka framåt, annars fastnar diskussionerna alltför lätt i gamla oförrätter.
I fallet med Israel och palestinierna saknas det i dagsläget förutsättningar på de flesta plan. Palestinierna är splittrade mellan det militanta Hamas i Gaza och det mer moderata Fatah på Västbanken. Civilbefolkningen är luttrad efter decennier av förhandlingar, kriser, krig och terrordåd.
De seriösa fredsförslag som har upprättats under de senaste åren går alla ut på en tvåstatslösning. Bland både israeler och palestinier är det en numera minoritet som stöttar en sådan lösning.
Men att det ser mörkt ut innebär förstås inte att man bör ge upp.
På kort sikt är det viktigast att se till att transporterna med mat, bränsle, fältsjukhus och andra förnödenheter kan ta sig in i Gaza. På längre sikt krävs det stora resurser för att bygga upp allt som förstörts under kriget: byggnader, vattenförsörjning och elnät. Återuppbyggnaden beräknas kosta minst 13 miljarder kronor.
Det är bara att hoppas att EU:s och USA:s ledare, som varit involverade i förhandlingarna för att hejda kriget, nu kommer att stärka sitt engagemang också på lång sikt.
Den militära makten måste kombineras med mjukare makt. Vägen framåt är långt ifrån lätt, men om målet är fred måste Gazaborna få hopp om en ljusare framtid.
