Efter stolpskottet på Gotland
Avsättningen av Marianne Samuelsson på Gotland borde därför vara ett utmärkt tillfälle för statsminister Fredrik Reinfeldt att visa att han menar allvar med talet om att större öppenhet och sakligare prövning ska gälla vid tillsättningen av rikets allra högsta tjänstemän. Tyvärr lär statsministern sannolikt låta även det här tillfället glida sig ur händerna. Dubbelkommandot med landshövding och länsstyrelse som statlig överrock för regioner och landsting är därvidlag ett alltför viktigt styrinstrument för centralmakten att man skulle vilja släppa greppet över hur dess chefer utväljs och tillsätts.
Regeringsformen, RF, ger statsministern stor makt över tillsättning av såväl de högsta förtroendeposterna som de främsta ämbetena. Statsministern kan därför inte bara komma i åtnjutande av en regering vars medlemmar står mer eller mindre i beroendeställning till regeringschefen på ett sätt som inte så lite påminner om hur det en gång var före demokratins och parlamentarismens genombrott. Statsministern kan dessutom, särskilt om dennes parti regerat under lång tid, förlita sig på en statsapparat vars ledning han själv tillsatt. Förhållandet illustrerades klart och tydligt av förre Statsminister Göran Persson, som vid en utfrågning i riksdagens konstitutionsutskott vid slutet av 1990-talet blankt vägrade svara på en fråga hur han resonerat vid en tillsättning.
Förväntningarna var därför stora när den nyvalda alliansregeringen hösten 2006 deklarerade att statens toppjobb skulle utannonseras offentligt och rekryteringsbasen breddas. Tyvärr kom förhoppningarna på skam redan vid den första landshövdingetillsättningen, då moderaten Per Unckel efterträdde socialdemokraten Mats Hellström i Stockholms län. Utnämningen av regeringens representant i huvudstadslänet var uppenbarligen alltför viktig för att kunna skötas på annat sätt än bakom Rosenbads stängda dörrar.
Sedan dess har regeringen Reinfeldt utnämnt ytterligare 10 landshövdingar i en allt annat än öppen process. Att två tredjedelar av de 21 hövdingarna i dag är före detta politiker brukar förklaras med att det behövs en typ av speciell kompetens och att politiska kontakter väger mycket tungt. I fallet Samuelsson, en gång språkrör för Miljöpartiet, vägde detta uppenbarligen tyngre än omdömet.
Hon är emellertid inte ensam. Maggie Mikaelsson i Jämtland blev åtalad för mutbrott efter att i tjänsten ha deltagit i ett jaktsällskap. Förre högerledaren Yngve Holmberg lät bitterheten över att ha utmanövrerats av rivalen Gösta Bohman gå ut över sin personal som hövding i Halland. Förre FP-ledaren och statsministern Ola Ullsten spenderade sina dagar som ambassadör i Kanada och Italien i bekväm passivitet. Gamle centerledaren Olof Johansson lyckades som styrelseordförande för Systembolaget hålla sig fullständigt okunnig om affärsmetoder som ledde fram till en av de största muträttegångarna i svensk domstolshistoria.
Gotlands avsatta landshövding är alltså varken det första och sannolikt heller inte det sista stolpskottet i svensk förvaltnings histora. Men en öppnare tillsättningsprocess – varför inte med offentliga utskottsförhör – skulle minska risken för att landshövdingar, ambassadörer och statliga styrelseposter tillsätts på politiska meriter och inte på fackkunskaper.
Landshövding Marianne Samuelssons efterträdare borde tillsättas i en öppen process.Bild: Tobias Wallström
