Efter regn kommer sol
Statens finanser är urstarka. Det är bara att konstatera. Samtidigt är det ekonomiska läget mer svårbedömt än på länge. Den internationella finanskrisen sprider sig. Inflationen tar fart. Antalet arbetslösa ökar. Tillväxten minskar.
I detta skede samlades regeringen i går på Harpsund för budgetförhandlingar. Finansminister Anders Borg (m), som retoriskt varnade för ekonomiskt höstregn häromveckan, talar nu om att de mörka molnen dröjer sig kvar.
Att oppositionen tar tillfället i akt och varnar för den ekonomiska utvecklingen hör till spelet. Men alternativet blir inte särskilt trovärdigt.
I en debattartikel i Dagens Nyheter på fredagen lovade partiledare Mona Sahlin och den ekonomisk-politiske talesmannen Thomas Östros bland annat att ge jobb åt dem som den borgerliga regeringen "lämnat utanför".
Man blir trött som en tonåring. Om hösten.
Sahlin försöker retoriskt ta tillbaka förlorad mark. Socialdemokraterna förlorade valet 2006 på jobbfrågan. Nu måste de satsa extra på att tala jobb för att vinna valet 2010.
Rättvisa ska skipas, säger Sahlin, men inte på så sätt att fler ska få makt över sina egna liv. Under s har de allra rikaste varit ett undantaget skattefrälse. Vanligt folk har beskattats så till den milda grad att svenskarna tillhör dem med minst sparat kapital. Straffskatt på utbildning har införts.
Frågan är hur stort utanförskapet skulle ha varit om alliansregeringen inte hade drivit sin jobbpolitik.
Sannolikt mycket, mycket större.
Fokus i den politik Perssonregeringen drev – och som Sahlin inte har omprövat på allvar – låg nämligen på att dölja utanförskapet, att döpa om arbetslösa till något annat och att bevara den minimala skillnaden mellan att arbeta och att inte arbeta. Småföretag och entreprenörer motarbetades.
I en intervju i Axess-tv för ett tag sedan avslöjade den gamle socialdemokratiske fackordföranden och näringsministern Björn Rosengren hur val vinns i Sverige: "Framgångsreceptet är socialistisk retorik och borgerlig politik."
Detta glömde Göran Persson bort inför valet 2006, medan moderatledaren Fredrik Reinfeldt lät mer socialdemokratisk än socialdemokraterna. Sahlin vill triangulera en gång till och sno tillbaka utanförskapsvokabulären. Om man talar med Rosengren så är det dömt att misslyckas. Hon använder nämligen inte bara socialistisk retorik utan också socialistisk politik.
Men än är det ett par år till valstriden; prioriteringarna än så länge annorlunda.
Om alliansregeringen ville göra det enkelt för sig, bli populär och få upp sina dalande opinionssiffror, skulle statsråden enkelt kunna hoppa i spenderbyxorna och sprida pengar omkring sig till den som skriker högst. Reformutrymmet är nämligen stort, drygt 30 miljarder kronor. Plats finns därför för den ena omtyckta insatsen efter den andra.
Så kommer det inte enbart att bli.
Ministrarna är väl medvetna om att det inte är bra för Sverige att överta socialdemokraternas roll som alla goda gåvors givare. Alla satsningar som görs måste vara strategiskt försvarbara.
I stället slåss man sinsemellan huvudsakligen om hur friheten ska göras större: Vilken skatt är lämpligast att sänka för att återge välfärdens skapare, medborgarna, den rättmätiga makten över sina egna pengar?
Fortsatta skattelättnader är bra för samhällsekonomin. Det kommer att minska kraven på kompensation i löneförhandlingarna, och därmed hejda inflationsspiralen. Det är en betydligt mycket smakligare fajt att ta än den om hur bestående utgiftsökningar på bästa sätt ska sjösättas för att tilltala olika väljargrupper.
Rätt hanterat kommer de mörka molnen att skingra sig.
Både för Sverige och för alliansen.
Både ekonomiskt och politiskt.
Jonas Duveborn är politisk redaktör på Kristianstadsbladet.
