Den viktigaste branschen

Ett skamlöst svek mot den svenska industrins kronjuveler eller en nödvändig strukturrationalisering i spåren av den internationella lågkonjunkturen? Framtiden för den svenska bilindustrin framställs som Ödesfrågan framför alla andra och tonläget i debatten är högt.

Socialdemokraternas ledare Mona Sahlin öppnade i helgen för ett statligt övertagande av den krisdrabbade bilindustrin. Volvo är ett bra företag med utmärkta produkter, konstaterade Sahlin. Företaget behöver bara lite hjälp på traven förbi den djupaste delen av konjunktursvackan, sen är det bara att sälja det, menade s-ledaren. Samma tanke hade tidigare väckts av såväl handelshögskolans rektor i Göteborg och stadens socialdemokratiska kommunalråd.

Men regeringen avvisar tanken på att gå in som ägare. Det föranledde förre socialdemokratiska statsrådet Morgan Johansson att konstatera att "Maud Olofsson kan bli den näringsminister som kan får begrava Volvo". Budskapet från näringsminister Olofsson under onsdagen lät sig dock inte rubbas: "Det är inte statens ansvar att äga. Däremot måste både Ford och GM ta sitt ansvar."

Men debatten om förstatligande eller inte skymmer sakfrågan. Regering, opposition, arbetsgivare, fack och andra beslutsfattare står inför alla de problem en långvarig och djup lågkonjunktur med hög arbetslöshet och låg tillväxt för med sig. Men det är inte självklart att ett förstatligande i bilbranschen är den bästa medicinen. Volvo och Saab har bra produkter och ligger långt framme i utvecklingen, hävdar tillskyndarna. Utmärkt - då är det alltså en fråga om att hitta ett pris och villiga köpare och inte en fråga om ett förstatligande. Omvänt skulle företagen heller inte förtjäna att socialiseras om det visade sig att produkterna var undermåliga och osäljbara. Jämfört med byggbranschen, som sysselsätter upp till en kvarts miljon människor, är bilbranschen och dess underleverantörer heller inte längre den personalintensiva del av arbetsmarknaden den en gång var. Det är också på sin plats att påminna sig om att såväl Volvo som Wallenbergsfären, som kontrollerade Saab, valde att behålla sina långt mer lönsamma lastbilstillverkningar och överlåta sorgebarnen personbilstillverkningen till de amerikanska jättarna.

Diskussionen kring Volvo och Saab får mycket av sin näring i föreställningar om nationell identitet och om Sverige som varumärke. En bil lämpar sig utmärkt som symbol för framåtskridande och för vår identitet som ett framstående industriland, långt bättre än vad svensk pappersmassa, svenska malmpellets eller svensk programvara någonsin skulle kunna.

Det finns alltså all anledning till att misstänka att svensk personbilstillverkning faktiskt sedan decennier dragits med de strukturella problem som först idag blivit akuta. Ett förstatligande skulle i så fall inte innebära en lindring under en tillfällig svacka - ungefär som manen gång sade om varven - utan om att fortsätta att pumpa dyrt blod som behövs bättre någon annanstans i en döende kropp.