Den svåra klimatpolitiken
Det har rykt mycket rök ur skorstenarna sedan världens länder enades om att minska utsläppen av växthusgaser under FN:s klimatmöte i Kyoto 1997. Hårda ord, besvikelser och förhoppningar har virvlat runt i luften sedan dess, men på tisdagen trädde slutligen avtalet i kraft. Det kunde ske sedan Ryssland godkänt – ratificerat – avtalet i höstas. Kruxet fram till dess var att de länder som hade gjort det inte stod för 55 procent av utsläppen beräknat på 1990 års värden. Det är nämligen vad som krävs för att avtalet ska bli bindande. Siffran är nu, i och med den ryska anslutningen betryggande 61,6 procent. Men även om det så kallade världssamfundet nu kan göra tummen upp är det tråkigt att det har krävts så lång ansats för att ta sig över en ribba som faktiskt inte är speciellt högt satt.
Särskilt tråkigt är att USA alltjämt styvnackat står vid sidan av. De amerikanska utsläppen av klimatpåverkande gaser omfattar en dryg femtedel av alla utsläpp. Själva åtagandena länderna gör, att minska sina utsläpp av bland annat koldioxid med i genomsnitt 5,2 procent jämfört med 1990 fram till och med 2012, borde inte vara så ansträngande att leva upp till. Det krävs betydligt större minskningar av utsläpp för att rulla tillbaka den skadliga utvecklingen.
Även om Kyotoavtalet är en milstolpe är det alltså enbart den första på en lång väg mot en globalt hållbar klimatpolitik. USA:s regering, som i denna fråga är så långt ifrån ett föredöme man kan komma, har trots allt en viktig poäng i att det är fel att inte utvecklingsländer omfattas av Kyotoavtalet. Bland dem finns stora och viktiga länder som Kina och Indien. Det går med andra ord inte att slå sig till ro nu och tro att klimatfrågan är under kontroll. Fler uppslitande förhandlingar, jämkningar och långbänkar är att vänta. Tyvärr.
Det allt varmare globala klimatet är ett faktum och processen kan inte förklaras tillfredställande utan att ta mänsklig påverkan i beaktande. Om omfattningen av uppvärmningen och tidsförloppet råder det delade meningar om i forskarsamhället, men sådan osäkerhet förtar inte vissheten om att klimatet håller på att förändras och att det är viktigt att göra någonting åt det.
För när den globala temperaturen stiger blir klimatet mer instabilt. Torka, översvämningar och stormar blir vanligare och i och med det blir människor allt mer utsatta. Som vanligt är det fattiga människor i världens utvecklingsländer som har minst möjligheter att skydda sig mot växthuseffektens konsekvenser. Man kan tycka att det borde mana till politisk handling, men att det ibland kan vara svårt behöver man inte titta på andra sidan Atlanten för att bli varse.
Statsminister Göran Persson hoppas att världens ledare ska komma till insikt om att det är viktigt att agera. Men regeringen, och miljöpartiet som ser åtgärder mot växthuseffekten som en av partiets viktigaste frågor, är ändå fast beslutna om att avveckla den svenska kärnkraften i förtid. Det leder inte till att de klimatpåverkande gaserna i atmosfären minskar.