Den misslyckade socialdemokratin

"Vårt mål är ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader, könssegregation och etniska klyftor, ett samhälle utan fördomar och diskriminering, ett samhälle där alla behövs och alla får plats, där alla har samma rätt och värde, där alla barn kan växa upp till fria och självständiga vuxna, där alla kan styra sina liv och sin vardag och i jämlik och solidarisk samverkan söka de samhälleliga lösningar som gagnar det gemensamma bästa"

Så heter det i socialdemokraternas partiprogram.

Hur väl har då socialdemokraterna, det regeringsparti som prenumererar på att representera det goda och där motkraften sägs vara en ondskefull kapitalism där de starka trycker ned de svaga, lyckats under sin totala dominans av svensk politik?

Könssegregationen är uppenbar. I socialdemokraternas samhälle har kvinnorna låga löner och höga skatter. Det är kvinnor som arbetar i en politiskt styrd verksamhet och som samtidigt är medlemmar i ett fackförbund som är en aktiv del av den politiska makten. Många kvinnor som arbetar i den offentliga sektorn kan trots att de arbetar inte försörja sig själva och sina barn.

I socialdemokraternas Sverige är de etniska klyftorna större än någonsin. I oändlig väntan på sin framtid passiviseras människor och förvägras att arbeta. Människor som skaffar sig arbete och försörjer sig kastas ut ur landet. Barn som fått kompisar och lärt sig språket får inte rätt att höra hemma någonstans. Barn ligger apatiska och klarar inte att äta eller gå på toaletten.

I socialdemokraternas Sverige är 1 miljon människor i arbetsför ålder beroende av bidrag. Bidrag och allmänna försäkringar är inte längre stöd till dem som är sjuka, skadade eller tillfälligt utan arbete – bidrag har blivit en avgörande försörjning för friska människor.

Det är mer gammal brukspatronsystem än frihet. Människorna har inte blivit fria, människorna har blivit beroende av systemet. Samhällspotten blir en given storhet att fördela till människorna. Det har förfärliga konsekvenser. Nya människor som kommer till Sverige ses som ett hot – antingen tar de bidrag ur den gemensamma potten, eller så tar de våra jobb, heter det.

Vi har förlorat den grundläggande synen att människor tillför och är skapande. I socialdemokraternas Sverige ställs grupper mot grupper, 40-talister mot 60-talister, invandrare mot svenskar och kvinnor mot män.

Det är långt till individens okränkbara värde. Det är långt till att ge individen makt över sitt liv. Det är långt till partiprogrammets vackra ord.