Den lyckade Bankerydskuppen

Inför mötet mellan de fyra alliansledarna hemma hos Göran Hägglund i Bankeryd var förväntningarna nedskruvade. Fokus var på svårigheten att komma överens om sjukförsäkringens nivåer. Men i går kom så ett gemensamt utspel, med ett sammansvetsat förslag för en ny ekonomisk politik. Alliansen visar sig stark, tystar tvivlarna på att den ska hålla ihop och överraskar de politiska kommentatorerna genom att överträffa förväntningarna.

En begåvad marknadsföringskupp.

Och det är sannerligen inget negativt med det. Är det något som socialdemokraterna traditionellt varit överlägsna i så är det i propagandamatchen. Få val vinns numera utan begåvade pr-tänkare i bakgrunden.

Det som är mest positivt är att Sverige äntligen har ett trovärdigt regeringsalternativ. Alliansledarna är beredda att kompromissa och finna lösningar för helhetens bästa, i stället för att väljarmaximera för egen del. Väljarna får det de har rätt till: chansen att byta ut en regering som vuxit sig fast vid makten. En regering som samarbetar med kommunister, som kör stopplagspolitik och i desperation över avsaknad av röster lovar mer bidrag till folket.

Politiskt är alliansens sikte riktigt inställt. Det handlar om att få fler i arbete, få fler företag att våga anställa och göra det mer lönsamt att arbeta. Sedan kommer det svåra – att åstadkomma det.

En bit på vägen kommer alliansen med sitt nya program för arbete. Det är ytterst angeläget att det blir billigare för företag att anställa. Förslaget att permanent sänka arbetsgivaravgifterna för de minsta företagen är till exempel bra. Och det är lika angeläget att de med låga inkomster får mer kvar av en löneökning. Ingen ska heller behöva förlora på att gå från bidrag till arbete.

Den borgerliga alliansen har på ett år byggt upp en trovärdighet, som både det socialdemokratiska partiet och fristående vänsterdebattörer har svårt att hantera. En del vill desperat avslöja ett farligt högerspöke som vill människorna ont, bakom Fredrik Reinfeldts vänliga ansikte. Andra försöker förklara att det socialdemokratiska originalet är bättre än kopian. Ytterligare några söker desperat efter skillnader i de olika partiernas politik för att visa att de inte kan regera ihop. På det viset kom till exempel sjukförsäkringen att spela en så stor roll i debatten.

Men det hindret är nu undanröjt. Åtgärder för bättre rehabilitering och insatser mot fusk är okontroversiella insatser för att försöka få ned kostnaderna i sjukförsäkringen. Efter ett år kan ytterligare en karensdag och något sänkta ersättningsnivåer komma i fråga – om åtgärderna inte räcker till. Taket för ersättningen höjs inte, mellan- och höginkomsttagare får alltså hålla tillgodo med dagens nivåer. Ofta är dock skyddet för dessa grupper högre än i den allmänna försäkringen, genom avtalen mellan arbetsgivare och fack.

Mindre populärt lär förslaget att lägga kostnaderna för trafikskador på trafikförsäkringen vara. 8 miljarder kronor ska staten dra in på omläggningen. En normal trafikförsäkringspremie skulle då öka med omkring 3000 kronor per år, enligt Motormännens vd Maria Spetz. Det är inget förslag som borgarna talar särskilt högt om – eftersom det inte kommer att vara någon väljarmagnet, särskilt i tider av höga bensinpriser. Att arbeta kräver ofta bil, vilket gör att alliansförslaget inte helt går ihop med ambitionen att göra det mer lönsamt att arbeta.

Sammantaget har ändå Sverige fått en väl samlad opposition som vågar utmana makten. Det behöver landet. Samtidigt lider socialdemokratin av inre splittring. Utåt brukar socialdemokraterna dock hålla sams. Men när Göteborgs starke man Göran Johansson lämnar partiets verkställande utskott i vredesmod över Göran Perssons "enmansshow" – då spricker den rosenröda fasaden. Det är verkligen läge för ett nybygge i andra färger.