Demokrater i alla länder

Många förtrycks, kastas i fängelse eller tvingas i exil för sina åsikters skull. Allt medan regimer som skor sig själva och stänger ute medborgarna kan arbeta vidare som fullvärdiga medlemmar av världssamfundet.

Angår det oss? Självklart. Både på ett moraliskt plan och av egenintresse är det viktigt att Sverige som stat och samhället i övrigt tar tydlig ställning för demokrati. Det är i demokratier som människovärdet betyder något i praktiken. Demokratier gör värden fredligare och rikare.

Den här sommaren har vi sett en folklig resning i Iran som få trodde var möjlig. Men vi har också sett hur svårt det är att åstadkomma verklig förändring så länge statsapparatens alla instrument är i händerna på förtryckarna.

Den maktkamp som pågår nu är långt ifrån över. Vad omvärlden kan göra i det här läget är en fråga som ställs gång på gång. En annan är hur mycket vi i omvärlden kan blanda oss i Irans ”inre angelägenheter”, ett centralt begrepp för relationer mellan stater.

Svaret på den första frågan är rimligen att omvärldens demokratiska stater och samhällsaktörer både kan och bör engagera sig för Irans demokrater; visa att de har vänner. För den som i Teheran – eller varhelst i världen där förtryck råder – står och överväger om det är värt att ta risken att protestera kan vetskapen om att omvärlden verkligen lyssnar och bryr sig vara vad som krävs för att våga ta steget.

Svaret på den andra frågan är att Irans – och andra länders politiska utveckling – givetvis är inre angelägenheter. Men de är angelägenheter för det egna landets folk. Om en regim begår övergrepp mot sina medborgare måste demokratiska länder vara beredda att rycka in. Om man förvägrar dem sina rättigheter får omvärlden inte bara blunda.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet på fredagen skriver Folkpartiets utrikespolitiska talesperson Birgitta Ohlsson att det finns ett glapp i svenskt demokratibistånd; ”stödet till demokratiaktivister i arabvärlden och Mellanöstern har dessvärre lyst med sin frånvaro”. För att komma tillrätta med detta föreslår Ohlsson inrättandet av en ”bred biståndsfond för den iranska demokratirörelsen”.

Exakt hur det myller av människor som gett sig tillkänna genom de sociala medierna i Iran ska kunna stödjas av en sådan fond är inte enkelt att svara på. Men ett ökat engagemang för Mellanösterns demokrater är helt rätt.

Det vi har sett i Iran är hur tillgången till internet har brutit det informationsmonopol som varje auktoritär stat eftersträvar. Det fönster som nu står på glänt får inte stängas igen. Kan Sverige, EU och övriga demokratiska världen bidra till att hålla det öppet genom riktade och smarta biståndssatsningar som främjar demokrati och yttrandefrihet vore mycket vunnet.

Regimer som den i Iran får inte tillåtas avgöra hur världens demokratiska stater ska reagera på deras övergrepp. De kommer alltid att protestera högljutt så fort de blir pressade.

Det viktiga för oss i omvärlden är att se till att demokrater kan demonstrera och bidra till att göra länderna bättre. I den prioriteringen duger det inte att satsa halvhjärtat.