David Andersson:Varning för Sifokrati
Folkpartiet fick nyligen kritik av den etikkommission som tillsattes efter dataintrånget hos socialdemokraterna. "Det finns en utbredd uppfattning om att jakten på väljare för ofta har överordnats ideologiska överväganden" förklarade professor Stefan Einhorn, som lett kommissionen.
Förhoppningsvis kommer folkpartiet att lyssna på kritiken. Partiet har under Lars Leijonborgs ledning blivit alltför upptaget av spektakulära utspel. Men samma anklagelse kan riktas mot många andra än folkpartiet.
Under de senaste åren har flera svenska partier bytt uppfattningar i centrala frågor. Oavsett vad man tycker om dessa skiften är det oroväckande att ståndpunkter så enkelt kan bytas ut utan någon djupgående intern debatt.
En del av dem som nu pekar finger åt folkpartiet borde kanske fundera över om de själva har bidragit till att skapa ett klimat där röstmaximeringen blivit det helt dominerande målet. Det gäller inte minst politiska journalister och ledarskribenter.
Folkpartiet har tidvis varit ett ovanligt icke-populistiskt parti. När statsminister Göran Persson (s) 1996 prisade den kinesiska diktaturens stabilitet begärde folkpartiledaren Maria Leissner misstroendeförklaring mot honom. Detta gav inga kortsiktiga opinionspoänger. Men ett liberalt parti måste våga ta strid för mänskliga fri- och rättigheter.
Leissner utsattes emellertid för systematisk kritik från liberala ledarskribenter. Folkpartiets svaga stöd i opinionen användes som ett argument för att det var något fel på partiets politik.
Det låga opinionsstödet tvingade Leissner att avgå utan att hon ens fått chansen i ett riksdagsval. Avgången beskrevs av statsvetaren Olof Petersson som en del av ett systemskifte. Nu utkrävs ansvar inte endast på valdagen vart fjärde år. I stället har vi fått en permanent valrörelse:
"Är de som svarar på telefonintervjuarnas snabba frågebatterier medvetna om att de i praktiken utövar en konstitutionell makt i klass med riksdagens val av statsminister?"
Liknande synpunkter för Petersson fram i boken Opinionsmätningarna och demokratin, som han skrivit tillsammans med Sören Holmberg. De två statsvetarna konstaterar att mediernas rapportering om mätningarna brukar utgå från att väljarnas åsikter är statiska: "Den ständiga floden av enkla opinionsmätningar riskerar att kortsluta demokratins kommunikationsprocess."
Det ligger mycket i denna kritik. Politikerna har i dag svårt att driva hjärtefrågor utan stöd av en stor del av befolkningen. Men om ingen argumenterar för en förändring kommer opinionen aldrig att skifta. Av detta skäl har vi inte någon intensiv debatt i viktiga frågor som svenskt Natomedlemskap eller avskaffande av monarkin.
Ansvaret för att politikerna blivit röstmaximerande måste alltså också läggas på de journalister som ger opinionsmätningar så stort utrymme. Det skulle inte skada om såväl politiker som journalister ibland hade några ord av författaren Stig Dagerman i bakhuvudet:
"Politik har kallats det möjligas konst […] Att tro på det möjliga innebär ju en förhandscensur av riskens, förhoppningens och drömmens möjligheter. I det möjligas värld är människan ingenting annat än en fånge, kedjad vid rädslans och likgiltighetens galär. Mot det möjliga är människan lika maktlös som mot döden."
David Andersson är författare och fristående skribent
