David Andersson:Vad är det för fel på ordet "jag"?

De senaste dagarna har jag funderat över ett ämne att skriva en krönika om. Denna inledningsmening stöter förmodligen somliga, som menar att det inte hör till god ton att använda ordet "jag" i en text.

Den journalistiska världen skiljer sig på många sätt från den akademiska. Men de liknar varandra däri att man på båda hållen traditionellt har förespråkat ett anonymt, standardiserat skrivsätt. Ett exempel på detta finner man i en av 1900-talets mest uppmärksammade svenska författarbiografier, Margit Abenius Drabbad av renhet. Karin Boyes liv och diktning (1950). Abenius hade 1924 lärt känna Boye, och det var därför oundvikligt att hon tog upp möten de haft och brev som växlats mellan dem. Genom hela boken kan man följa hur Abenius gör allt hon kan för att undvika det förkättrade ordet på j. Därför får vi läsa underliga uttryck i stil med "Karin Boye sade till Margit Abenius" eller "i ett brev till Margit Abenius skriver Karin Boye". Liknande krumbukter finner man i till exempel litteraturprofessorn Fredrik Bööks biografi över vännen och diktaren Verner von Heidenstam.

Så löjligt uttrycker vi oss väl ändå inte i vår frimodiga och individualistiska tid? Den som arbetat på en tidningsredaktionen vet att chefer, inte minst sådana som själva har uppblåsta egon, gärna tar fram rödpennan om ordet "jag" förekommer i en text. Om journalisten Pettersson på Dagens Nyheter talat med riksdagsledamoten Lundström skriver han inte "när jag talade med Lundström" utan "när Dagens Nyheter intervjuade Lundström". Läsaren får intrycket att den stackars riksdagsmannen jagats av en hel delegation.

Problemet är egentligen större än användandet av ett visst ord. När jag en kort tid studerade litteraturvetenskap på universitetet fick jag veta att ingen var intresserad av mina, eller någons annans, läsupplevelser. Vi skulle bedriva vetenskap. För att uppnå den önskade objektiviteten var det säkrast att skriva om texter man inte blev engagerad av.

När en ledarskribent skall välja ett ämne blir det ofta ett som har fått stor uppmärksamhet i andra medier, gärna radionyheterna. På så sätt får man chansen att komma med i den eftertraktade tidningskrönikan. Men därmed blir ledarsidorna också onödigt slätstrukna och konformistiska.

Journalister och akademiker är oftare utifrånstyrda än inifrånstyrda, de producerar vad de tror att andra vill ha snarare än vad de själva brinner för. Men de verkligt angelägna texterna skrivs av inre nödvändighet, och handlar om ämnen som är viktiga för skribenten personligen.

Förvisso är det också lätt att ge exempel på kolumnister och bloggare som gärna använder ordet "jag" och som fyller sina texter med eget tyckande och självbiografiska upplevelser. Den lite slitna distinktionen mellan privat och personligt förefaller här relevant.

Om jag i en artikel berättar att jag i morse duschade och bryggde kaffe har jag inte skrivit något personligt. Miljoner andra människor gör ju samma sak. För att få en sådan text personlig måste man ha en litterär förmåga som gör att upplevelserna ses på ett nytt sätt. Berättar jag i stället om hur vissa böcker eller vissa politiska händelser haft ett avgörande inflytande på mig har jag större möjlighet att skriva något som är både personligt och relevant för andra.

David Andersson är fristående skribent och författare