David Andersson:Begåvad och uttråkad
I den svenska utbildningspolitiken har "en skola för alla" varit ett ofta använt slagord. Det vore emellertid fel att säga att denna princip tillämpas i praktiken.
Skoldebatten handlar i stor utsträckning om de barn som har svårt för teoretiska ämnen och som inte klarar kunskapskraven. Och det är naturligtvis viktigt att de blir uppmärksammade och får adekvat stöd.
Men det finns en kategori av barn som också ofta får problem i skolan men som det nästan aldrig talas om: de särbegåvade. Dessa elever bör skiljas från dem som kan kallas duktiga, de som brukar få alla rätt på proven och som gör vad lärarna förväntar sig av dem. De särbegåvade barnen har betydligt svårare att anpassa sig. De tänker på ett annat sätt än sina jämnåriga. För att inte avvika för mycket från mängden försöker de ofta dölja sina talanger och svarar avsiktligt fel på frågor från läraren.
Det finns anledning att glädjas de få gånger dessa barn uppmärksammas i medierna. Nyligen publicerade Dagens Nyheters debattsida en artikel i ämnet, skriven av universitetslektorn i pedagogik Arne Engström. Engström konstaterade att det finns lärare som vill utveckla verksamhet för begåvade barn. Men sådana projekt stoppas ofta av fördomsfulla politiker och skolledare. I artikelns ingress stod följande:
"Ny studie avslöjar okända brister: Begåvningarna behöver särskilt stöd för att inte stanna i utvecklingen. Det är en myt att begåvade barn klarar sig själva i skolan. En ny studie med 2 700 barn avslöjar att de mest begåvade barnen har så lätt för sig i skolan att de inte lär sig studieteknik och att arbeta på rätt sätt. När kraven ökar är de oförberedda på att behöva plugga."
Det problem som beskrivs ingressen i väl känt och ofta beskrivet i litteraturen om begåvade barn. Att uppgifterna beskrivs som nya och sensationella visar vilket litet genomslag denna litteratur har haft i den svenska skoldebatten.
Också på våra universitet är de få som intresserat sig för begåvade barn. En av de få svenska experterna, psykologen Roland S Persson, konstaterar att det i vårt land "länge varit tabu att låtsas om att dessa elever finns".
Persson är författare till boken Annorlunda land: särbegåvningens psykologi. Det är nog, tillsammans med den översatta boken Begåvade barn: myt och verklighet av Ellen Winner, den bästa introduktionen i ämnet på svenska. Den som vill läsa mer får gå till den omfattande litteratur som finns på engelska. Dessa böcker är inte helt enkla att få tag i på svenska bibliotek, och det kan därför vara klokt att gå ut på nätet och söka efter material om "gifted children".
Beskrivningar av begåvade barns svårigheter finns också i den svenska litteraturhistorien. En rad av våra främsta författare har skrivit texter om sina skolupplevelser, som ofta har varit negativa. Precis som andra begåvade barn har de blivande diktarna ofta upplevt skolan som ett hinder när de har velat fördjupa sig i de egna intresseområdena.
Den omfattande litteraturen visar på ett problem som borde åtgärdas. Det finns förvisso nationalekonomiska skäl för att ta till vara på ett lands begåvningspotential. Viktigare är emellertid hänsynen till individerna. Också de begåvade barnen borde ha rätt att bli sedda, uppskattade och få möjlighet att utveckla sina talanger.
David Andersson är fristående skribent