Bo Pellnäs:Er plats i kön är...27

"Ni kommer nu att få sju alternativ", säger den vänliga kvinnorösten. Jag uppfattar inte alternativet fyra och inget annat förefaller adekvat. Det är bara att vänta tills det hela startar om. Sedan tvekar jag men till slut, full av dådkraft, trycker jag ändå in fyran på min telefon.

"Ni kommer nu att få fem alternativ", säger samma välvilliga kvinnoröst, som inte alls förefaller förvånad över att hon träffar på mig igen. Alternativ tre kunde vara aktuellt, men redan vis av erfarenhet aktar jag mig. Jag fruktar att ställas inför nya knappalternativ. Jag satsar på alternativ fem: kundtjänsten.

"Er plats i kön är nummer 27", säger rösten. Det är hon igen! Men varken överraskad eller engagerad, trots att jag tycker att vi börjar bli bekanta.

"Tack för att ni väntar", säger hon plötsligt. "Det är snart er tur." Jag ritar glada gubbar på ett papper i förvissning om att många männis-kor jobbar hårt för att just jag skall komma fram.

"Er plats i kön är..." Efter är kommer det en liten konstpaus. Den höjer dramatiskt spänningen innan kvinnorösten avslöjar sanningen. "27", säger hon och det är som ett knivhugg i hjärtat

Jag skulle vilja hämta en kopp kaffe. Men det gjorde jag en gång då alla andra som väntade hade avlidit, somnat från det hela eller helt enkelt gett upp. Det blev min tur just som jag var ute och hällde upp kaffe. Och kvinnoröstens alla vänner, de som man vill tala med, har aldrig varit nummer 27. De kopplar ner om inte en förväntansfull röst svarar omedelbart. Så den gubben går jag inte på. Förresten kan jag berätta, att de figurer man ritar efter att ha nått plats åtta i kön, de är det bäst att ingen psykiater tittar närmare på.

Så kommer det magiska ögonblick då en nära bekant svarar. Han säger nämligen: "Hej, det är Johan!" Jag som inte är säker på att vi har träffats säger: "Jag heter Bo Pellnäs, bor i Brösarp." Han svarar igenkännande: "Hej Bo!" Jag tänker att han kanske är en vän till mina barn. Men å andra sidan talar han norrländska, så säker kan man ju inte vara, som Pär Lagerkvist så träffande säger.

Han säger han tyvärr måste hänvisa till supporten. "Ett ögonblick", säger han milt till mig som intet ont anar, "jag kopplar över till supporten".

Efter sekunder, långa som år, hör jag till min häpnad att min gamla bekant, kvinnorösten, åter har trätt in för att ta hand om mig. "Det är många som ringer just nu", säger hon förklarande. "Er plats i kön är …sex." Och det är ju en baggis för en man som har kämpat sig fram från nummer 27.

"Nej ni har kommit fel", svarar så en ny norrlänning, nu från Västerbotten. "Dröj så skall jag koppla över till en kollega."

"För Guds skull", ryter jag, "ställ mig inte i en ny kö."

"Jag skall se vad jag kan göra", säger han från Västerbotten. Sedan hörs ingenting. Efter flera krumelurer på ritblocket förstår jag att jag har blivit frånkopplad. Det är en stund tyngd av svårmod. Jag har fått nog. Jag tänker minsann byta företag, så jag letar upp det nya numret, slår det beslutsamt och väntar på svar.

En vänlig kvinnoröst svarar: "Ni kommer nu att få sju alternativ…".

Bo Pellnäs