Bo Pellnäs: PKK:s osannolika vän

PKK-gerillan, som opererar i gränslandet mellan Irak och Turkiet, håller på att förlora alla vänner den möjligen kan ha haft. Men kanske skaffar den sig en ny, den mest osannolika av alla, nämligen den turkiska armén.

De grupper som är det sekulära Turkiets och kemalismens försvarare, med krigsmakten som en viktig bas, pressades tillbaka genom premiärminister Erdogans stora valframgång nyligen. Det innebär att den turkiska armén och PKK-gerillan har fått ett gemensamt intresse av att låta en väpnad konflikt blossa upp och att hålla elden vid liv. Armén för att kunna anklaga Erdogan för svaghet och kräva hårdare tag mot både PKK och alla andra kurder i östra Turkiet. PKK eftersom turkiska arméoperationer kommer att beröva Erdogan många av hans kurdiska väljare. PKK vet att strider, lidande och död skapar stämningar som gynnar gerillan.

Som medierna har rapporterat, har gerillans aktioner dödat många turkiska soldater den senaste månaden och politiskt håller den turkiske premiärministern Erdogans handlingsfrihet på att ebba ut. Hittills har han försökt sätta press på USA och de kurdiska ledarna inne i Irak för att få dem att slå ut PKK:s baser och stoppa deras aktioner. Den turkiska arméns uppmarsch med starka förband till gränsområdet är tills vidare ett led i dessa påtryckningar. Problemet med alla militära uppmarscher är att de lätt övergår till att bli självspelande pianon och att ingen vet hur nästa stycke kommer att låta.

För USA kommer krisen vid sämsta möjliga tidpunkt. Man har förvisso problem nog i Irak utan en turkisk inmarsch, som skulle skapa kaos i det enda område där amerikanska förband kan uppehålla sig utan att dagligen umgås med döden.

För de irakiska kurderna i norr hotar en turkisk invasion att slå i spillror det framgångsrika arbete de sedan år tillbaka bedriver för att skapa en autonom statsbildning, hittills med amerikanernas tysta acceptans och direkta stöd.

För kurder i Turkiet är en väpnad konflikt inte heller önskvärd. Erdogans islamiska parti har efterhand öppnat för ökade kurdiska rättigheter och hans parti fick många kurdiska röster i det senaste valet. Valresultatet stärkte också Erdogans möjligheter att styra vidare mot ett EU-medlemskap och att starta ett lagstiftningsarbete, som leder bort från den radikala turkiska nationalismen.

När man ser det som nu sker är det lätt att bli pessimist. Militärt har USA få möjligheter att påverka PKK. Det gäller även för den kurdiska ledningen i Irak, som säkert tvekar att slå mot kurdiska stamfränder. Även intensiva diplomatiska ansträngningar kan därtill alltför lätt grusas av ett fåtal beslutsamma PKK-medlemmar i nya bakhåll mot turkiska soldater. Erdogan, som nu har utgångsgrupperat sina stridskrafter, har inte mycket att välja på om en fredlig lösning inte snabbt kan uppnås.

Och fortfarande gäller den gamla avskyvärda sanningen – i konflikter hittar extrema krafter på båda flyglarna ofta gemensamma intressen, aldrig förenliga med vad fredliga och kompromissvilliga människors önskar sig.