Bland brända sedlar och olästa flygblad

Det är ett tufft jobb att hålla rent på Visbys gator under Almedalsveckan. Arméer klädda i grälla t-shirts och beväpnade med flygblad har under veckan försökt sprida sitt mer eller mindre behjärtansvärda budskap till Almedalens besökare. Mycket propaganda har hamnat på marken. Visby ser ut att ha drabbats av en bombmatta av olästa budskap.

Det har inte varit lätt att komma igenom det massiva bruset.

Visserligen har de flesta seminarier varit välbesökta och de flesta deltagare verkar lämna Gotland med nya intryck och insikter. Men att få sitt budskap att nå ända till fastlandet är krävande.

RUT-avdragets anhängare har varit duktiga. Det går inte att röra sig många meter i Visby utan att se någon som bär en knapp eller tygpåse där kärleken till skattereduktionen för hushållsnäratjänster bedyras. Flera partiledare har sedan pratat om RUT i sina tal. Kanske för att det är en begriplig, vardagsnära och vattendelande fråga.

Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorins avhopp var så oväntat att Almedalssurret plötsligt enbart självrannsakade och spekulerade i orsak/verkan.

Ilskan kokar fortfarande över Feministiskt Initiativs manifestation mot låga kvinnolöner. 100 000 kronor eldades upp på en liten grill i Visbys hamn. I jämförelse med vad många organisationer spenderar på sina Almedalsevenemang utan att få så mycket som en notis i tidningen så var det kanske mediemässigt en god investering. Att folk som aldrig skulle tänka tanken att rösta på Feministiskt initiativ blir förbannade ligger liksom i sakens natur. Problemet är att många av dem som håller med partiet i sak också blir ledsna och upprörda och genast börjar räkna på vad pengarna skulle kunna ha använts till i stället. Ytterligare ett problem med att elda pengar är att kopplingen till det Schyman sa sig vilja manifestera är så långsökt. Kvinnor tjänar mindre än män - alltså bränner vi upp pengar. Tankarna går till Anna Odells uppmärksammade konstprojekt, oavsett vad man tycker om aktionen i sig så gick inte det politiska budskapet fram. Däri ligger det stora problemet.

Varje Almedalsvecka verkar följa ett bestämt mönster. Först spekulationerna om vad som kan komma att ske. Folk anländer till Visby som kalvar på grönbete. Sedan diskussionerna om vad som egentligen är nyttan med ett gigantiskt politiskt rosévinsmingel.

Sist mättnaden över den enorma mängden programpunkter och kommentarer som att veckan bara är ett jippo.

Det är drygt 70 dagar kvar till valet. Det är en ocean av tid i politiska sammanhang. Inget som hände i Almedalen kommer ensamt att avgöra valet.

Kanske bäst då att tänka på det som såväl USA:s som Tysklands ambassadör har konstaterat under sitt besök i Almedalen. Att veckan är unik. Att det i andra länder är fullkomligt otänkbart att se landets ministrar semesterklädda vandra runt och småprata mitt bland politiska aktivister och semesterfirare. Den svenska öppenheten visar sig från sin allra bästa sida i Visby. Det är faktiskt något att vara stolt över.