Bertil Torekull: Carl Adam Nycop och hans betydelse

Mitt i rekordsommaren då kvällstidningarnas löpsedlar i jättebokstäver exploderar i löften om ännu varmare väder, ännu bättre semesterkärlek och ännu fler chanser att bli rik går den man ur tiden som lärt dem exakt hur veven ska dras.

Ja, som lärt de flesta nu levande svenska journalister hur man gör en kanonrubrik, en tuff intervju eller för den delen en hel spännande och folkkär tidning. Ystads Allehanda skulle inte se ut som den gör, inte Trelleborgs Allehanda, inte Kristianstadsbladet och inte Sydsvenskan, DN och Svenskan heller om inte den där Nycop med Expressens födelse och slutliga succé skapat en sådan formidabel prototyp. Finländaren Nycop som startade som sportredaktör och i Lifes anda blev bildtidningen SE:s förste chef introducerade för redan 60 år sedan den tabloid som nu förvandlat utseende på nästan varenda svensk dagstidning. Den krönika du nu läser skulle inte ha skrivits just så här om jag inte lärt stil och anslag från just honom i sent 40-tal och tidigt 50-tal. Han blev idolen för mig och en hel generation tidningsmakare.

Modern svensk journalistik kan alltså inte tänkas utan Nycop. I går dog han hemma i Åhus, 97 år gammal, en pressens storman som de sista åren sörjde och skarpt kritiserade de övertramp hans egen ursprungliga skapelse gjort sig skyldig till och som lett till ännu en etisk pressdebatt.

Många – ibland han själv – har glömt att en gång i alltings begynnelse gick han själv fram som en ångvält i spalterna. "Det var upplaga eller dö". Så beskrev Nycop i en intervju med TV:s Sören Larsson (publicerad i boken Klara röster) de villkor Bonniers gav honom vid starten av Expressen. Att till varje pris sälja lösnummer krävde förutom en nydanande distribution (med flyget som ett oslagbart vapen att nå hela landet) ett innehåll och en stil som ofta gränsade till det vulgära och populistiska. Det gjorde tidningen till lika delar avskydd av etablissemanget (och kollegerna) som i slutändan älskad av folket.

Ingen tvekan dock – det var sensationsjournalistiken som la grunden till framgången och de stora pengarna. Men när väl upplagan var tillverkad och Expressens inkomster överglänste Dagens Nyheters (och långa tider räddade den) hade Expressen råd att bli ett föredöme också ifråga om det seriösa materialet. Carl Adam Nycop bytte kostym från folkförförare till folkbildare – eller snarare behöll båda kostymerna på.

Expressen som en gång startade som motvikt till det nazistiskt influerade Aftonbladet kom att gå i bräschen för inte bara en kvalificerad nöjes- och sportjournalistik utan också för en självständig liberal hållning. I det demokratiska uppdraget ingick även en driven konsumentjournalistik med föregångare som Willy Maria Lundberg. Man var först med journalistiska experter på bilar (Lennart Öijesten), på bostäder (Olle Bengtzon) och på medicin (Bernt Bernholm) etc.

I dag när pressen alltmer blivit cynisk affär och en grasserande underhållning såpat in livets allvar, vore det en åtbörd av respekt mot nydanaren Nycop att något betänka vad hans framgång byggde på. Han visste och bevisade när han var som bäst att det är just i den grannlaga blandningen av högt och lågt, av allvar och skämt, av nyheter och drömmar som de riktigt betydelsefulla tidningarna skapas.

Bertil Torekull, publicist, författare, Brantevik