Balootjänst en otjänst

Så sjunger björnen Baloo i Djungelboken, när han med gungande höfter tar Mowgli på uppfostringstur i djungeln, långt från den trygga människobyn.

Björntjänster är intressanta. Någon menar väl och vill hjälpa, men det blir fel. En stor bamse skakar på bananträdet som han brukar, men förstår inte att för en liten tanig pojkvasker gör det ont i skallen att få en klase bananer i huvudet. Aj.

Ordet björntjänst kommer förresten från en fransk fabel om en tam björn som skulle slå ihjäl en fluga på sin sovande människoväns ansikte – och oavsiktligt dödade vännen. Aj.

Vi gör så där hela tiden. Matar barn med socker för att vara snälla, men ger dem samtidigt extra kilon som gör det tyngre att springa. Döljer sanningar för vänner för att inte såra, men låter dem därmed fortsätta göra misstag. Aj.

Häromdagen rapporterade tidningen Metro om att man på Hållängets förskola i Örnsköldsvik har beslutat att föräldrar inte ska få vara med på årets Lucia-firande. Orsaken är enligt förskolechefen att ”det är svårt att förklara för ett- och tvååringar varför det kommer folk som de inte känner”.

Frågan är bara vad som händer med barn som inte får lära sig att möta främlingar, som inte får den ovärderliga present från vuxenvärlden som de där mötena står för? En dag blir ju ettåringarna tio, tjugo, trettio år och behöver kunna möta nya människor. Hur ska de då klara av att gå på jobb- intervju, åka buss, bemöta flyktingar med öppet hjärta? Nej, de behöver förstå att en främling är en vän du ännu inte känner. Ett gäng föräldrar som besöker är faktiskt en tjänst. Att stoppa dem är en björntjänst.

Att skydda barn från prövningar är att beröva dem erfarenheter som gör att de växer. Vi behöver alla gå igenom elände för att lära. Men ”glöm bort bekymmer, sorger och besvär”, trallar Baloo. Och det är väl en härlig inställning till livet, som ofta gör en till en positiv lycklig människa. Dessvärre är livet dock fullt av bekymmer, sorger och besvär som behöver hanteras. Att slänga räkningarna i soporna gör inte att skulden skrivs av. Att ignorera värk gör inte den sjuke frisk. Vi behöver alla lära oss att ta ansvar.

Aftonbladet rapporterade för ett par dagar sedan om en kvinna som fått låna 6 miljoner kronor av banken och nu stämmer densamma för att hon inte längre kan betala. Hon menar att banken inte följt reglerna då man inte krävt säkerhet. När räntan höjdes från rekordlåga nivåer kunde hon inte längre betala. ”Det känns fruktansvärt”.

Jo, det kan man förstå , men kvinnan var alltså ensamstående med tre barn och ville renovera huset för 6 miljoner. Nog måste alla människor göra budget, se till att ha en plan ifall något förändras. Att räntor går upp och ner vet de flesta. Hur kan hon ha missat det?

Sms-lånen ökar i Sverige; fler än någonsin fixar fram stålars med ett kvickt lån. 160 personer per dag hamnar hos Kronofogden på grund av obetalda snabblån. Rubriker som ”Nu Extra Lång Återbetalningstid” och ”Pengarna på kontot snabbt” lockar. Och köerna till Kappahl och H&M är långa.

Som svar på detta samhällsproblem talar politikerna om lagstiftning mot höga räntor. Men vem riktar fingret mot dem som lånar som tokiga? Visst kan man tycka att sms-utlånarna är skumma skurkar som försöker utnyttja människor i svaga stunder, men när blev svenskarna sådana jättebebisar att de inte behöver stå till svars för någonting? När blev våra problem alltid någon annans?

Många lärare talar om hur kulturen och relationen mellan föräldrar och lärare förändrats över tid. När en elev inte skötte sig i skolan för ett par decennier sedan fick hen en uppläxning av mor och far. Idag är det i stället läraren som får skäll. När de pinsamma Pisa-resultaten kom ifjol blev det regeringen som ställdes i skamvrån, men elevernas ansvar var det få som lyfte.

Vänner som jobbar inom skolans värld berättar dock hur det är, hur kidsen skriker, kräver, vägrar lyssna, har svårt att koncentrera sig. Disciplin? Ordning? Det är dessvärre begrepp förpassade till historieboken. Om en lärare säger åt barnen på skarpen idag ringer inte sällan telefonen en stund senare och en ilsk förälder levererar en harang.

Men vem ryter åt barnen? I stället delas björntjänster ut med stor generositet. Mottagarna förlorar.

Det är skönt att skylla på andra. Självspäkning kan vara jobbig, så om man gjort fel är det härligt att hitta en person, myndighet eller lag som man kan placera skulden på.

”Nånannanismen” – det vill säga att ropa på ”någon annan” i stället för att agera själv, alternativt att skylla på ”någon annan” i stället för att erkänna sin egen roll – är vida utbredd i vårt samhälle, berättelserna många. Föräldrarna var elaka när man växte upp, så vid 45 års ålder är man alkoholist. Chefen var så dum att man blev arg och blev tvungen att slå sin fru. Godisfabrikörerna tillverka numera så stora påsar att rumpan inte längre får plats i jeansen. ”Stackars mig” ropas det. ”Dumma dom”.

Och runtomkring finns kärlek i massor, för vi vill så gärna hjälpa. Vi lyssnar, säger saker som ”otur att du har en så dum chef” eller ”dumpa honom, mister du en står dig tusen åter”. Samhället sjukskriver, tröstar, stöttar. Människor är fina på det sättet. Problemet är bara att omsorgen blir som när den tama björnen försöker skydda sin kompis från flugorna. Det som är ämnat som en vänlig gest blir en dödande smocka.

Vi har en skyldighet att ta ansvar över våra egna liv. Att lulla omkring som Baloo och äta honung kan vara skönt, men ingens resa är ständigt underbar; var och en behöver härdas för att klara de svåra dagarna. Det är ju inte alla som lättvindigt kan lyfta tunga stenblock för att ”stoppa munnen av myror full”.

Världens alla Mowglis kan behöva andra råd, för Baloo har rätt om en sak: En björntjänst gör ju ingen glad.