Arbeta för mer miljöansvar
Hemkommen från en sommarsemester, plöjer man snabbt igenom tidningsbuntarna.
En artikel Trelleborgs Allehanda (den 16 juli) med rubriken "Bränsle med lite svavel är nu i hamn" fångar intresset.
Bakgrunden är att ett rederi som hade en bränslekvalité som kritiserades redan när miljödomstolen hade en hearing i Trelleborg i november 2004, bytte till en sämre variant.
Det artikeln återger är att man från rederihåll ändrat sig igen till att använda en lågsvavlig olja medan man ligger i hamn.
Som tack för detta får man en miljöbonus på avgifterna. Sammanlagt kostar detta kommunen ungefär 10 miljoner kronor årligen, och den lägre avgiften gäller samtliga rederier som lägger till i Trelleborgs hamn.
Vi har i vår svenska miljöbalk en regel om "Ansvar för skadad miljö" som allmänt i miljödiskussioner kallas förorenaren betalar, en beteckning den också har i miljöbalken. (Kap.2 allmänna hänsynsregler, § 8 ) Det är märkligt att sjöfarten är undantagen sådana regler.
I det svenska näringslivet vad gäller industrier och företag, har de länge stått i centrum för miljöövervakning. Efter det att en miljöförorening uppdagats riskerar företaget bötesstraff eller att antingen få sluta med den förorenande verksamheten och tillverkningen, eller få förändra sin produktion i en mindre miljöbelastande riktning. Kostnaderna för detta brukar inte bekostas av de drabbade.
En annan regel som man ofta hänvisar till är försiktighetsprincipen, § 3 i samma ovannämnda kapitel i miljöbalken.
Den säger att man skall utföra de skyddsåtgärder som behövs "för att förebygga hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. I samma syfte skall vid yrkesmässig verksamhet användas bästa möjliga teknik."
Jag tycker givetvis att det är strongt av hamnen att under alla förhållanden ha lyckats få rederierna till ett avtal om att köra med lågsvavligt bränsle i hamnen. Alla steg är positiva när de går i rätt riktning mot en bättre miljö för trelleborgarna. Men trots allt, så skiftar ju färjorna utanför hamnen till sämre, billigare bränsle, och luft och havsströmmar har en tendens att flytta föroreningar snabbt från ett område till ett annat, så mycket återstår att göra när det gäller transporter till och från Trelleborg, vare sig de sker till sjöss eller lands.
Och det är ju underligt, att mobila företag, som rederier med färjor och lastfartyg, eller åkerier med stora lastfordon, inte har samma miljöskadeansvar som stationära företag och industrier har sedan länge. EU har dock haft förslag om att internationella transporters utsläpp skulle ingå i miljömålsarbetet för utsläppsbegränsningar.
Det är frågor man från svensk sida borde driva hårt i EU-arbetet, även om samarbete och stöd från de flesta andra EU-länder i början säkert skulle saknas vad gäller att miljölagarna och dess regelverk även skall omfatta olika slags transporter.
Men hur tolkar man miljöbalken lokalt?
Färjorna har tydligen inget ansvar – ännu – till en hamn. Sjöfarten lever efter egna regler. Men hur är det med en hamn, det vill säga ett hamnbolag gentemot en kommun?
Skadeansvaret och följderna som handlar om att förorenaren betalar?
Att regelbundet mäta den dåliga luften i Trelleborg, plus andra åtgärder för att ta itu med miljöproblem som kan länkas till hamnens verksamheter, är det möjligen något som kontinuerligt borde f innas med i hamnbolagets budget?
