Är statligt stöd alltid fel?

2008 blev året då debatten om statens roll i ekonomin blossade upp igen. Det var otippat. Under den turbulenta hösten med finanskris och begynnande lågkonjunktur, vädrade kapitalismens kritiker morgonluft. De försatt inget tillfälle att rykta sina käpphästar i offentlighetens ljus. Budskapet var att finanskrisen visat att vänstern haft rätt hela tiden: staten måste ha en aktiv roll i ekonomin.

Är detta korrekt? Det beror på vad som menas med en aktiv stat. Låt oss ta ett konkret exempel: Statens monopol på att trycka pengar. Eftersom pengar får sitt värde genom att vi alla tillmäter dem ett värde, är det viktigt att alla har förtroende för penning- och betalningsväsendet. I praktiken har de flesta länder valt att läsa detta genom att ge en centralbank monopol på sedelutgivning - dessutom tar staten tar bara emot skattebetalningar i landets egna valuta.

Riksbankens uppdrag, enkelt uttryckt, är att trycka lagom mycket pengar. Trycks det för få, stannar den ekonomiska aktiviteten av. Trycks det för många, minskar varje enskild peng i värde, och samhället drabbas av inflation. När riksbanken lyckas bra med sitt uppdrag, fungerar kapitalismen som bäst. Man skulle med andra ord kunna hävda att de statliga regleringar som styr riksbanken är centrala för att kapitalismen ska fungera. Men de bygger snarast på en passiv stat, som skapar stabila spelregler och ger riksbanken fria händer att sköta sin avgränsade uppgift.

En helt annan fråga är om staten ska vara aktiv i bemärkelsen att hålla enskilda branscher eller företag under armarna i kristider. Här finns det en samsyn bland de flesta bedömare: Få tycker att det är en god idé att staten systematiskt ingriper i näringslivet på detta sätt. Men är det alltid fel? Det är en betydligt svårare fråga. Den har dock vissa likheter med en helt annan fråga, lånad från moralfilosofin: Är det alltid fel att ljuga?

De flesta håller nog med om att det är fel att systematiskt ljuga och förtiga sanningen. Men visst går det att hitta extremfall då det är fullt försvarligt att inte yppa hela sanningen. De stora problemen med sådana nödlögner, kommer om vi tar till dem betydligt oftare än vad nöden kräver. Lögnen är ofta den enklaste utvägen på kort sikt. Att aldrig ljuga är därför en bra tumregel.

Av ungefär samma skäl är det en bra tumregel att staten inte griper in i näringslivet för att rädda enskilda branscher eller företag. Det finns enskilda extremfall när det går vägen, men om staten systematiskt beter sig på detta sätt, vet vi av erfarenhet att det gör mer skada än nytta.

Så visst kan man hävda att den svenska fordonsindustrins problem just nu beror uteslutande på att finanskrisen skapat kortsiktiga betalningsproblem. Men även om så är fallet, är det nästan omöjligt för staten att veta vilka företag som ska få stöd, hur och hur mycket. Det blir med nödvändighet en gissningslek, som skulle kunna gå vägen men som också kan bli dyr för skattebetalarna.

Med stödpaketet till fordonsindustrin har staten dock redan valt att frångå tumregeln om stabila spelregler. Låt oss hoppas att det var en engångsföreteelse. En stat som tror sig veta vilka branscher som är konkurrenskraftiga, kommer på lång sikt att tappa just sin konkurrenskraft. Precis som en systematisk lögnare på lång sikt får svårt att bli trodd.

Andreas Bergh är fil dr i nationalekonomi och välfärdsforskare vid Ratio och Lunds universitet