Ängslig EU-inställning

Partilinjerna var ovanligt otydliga i riksdagen på torsdagen. Flera ledamöter argumenterade emot sitt parti. Ändå verkade det sent på torsdagskvällen som om en majoritet skulle rösta för ratificering av Lissabonfördraget. Det verkade inte ens bli en ynka liten vilandeförklaring.

Den som är en varm EU-förespråkare och ser stora fördelar med Lissabonfördraget jämfört med alternativet – att fortsätta använda det tekniskt komplicerade och begränsande Nicefördraget – har vid en ratificering dessvärre anledning att låta bli att jubla.

Orsakerna är två: den bristande respekten för processen och det förlorade tillfället att höja statusen på beslut som innebär en ändring av grundlagen.

Lissabonfördraget innehåller i stort sett alla de grundläggande ingredienser som det så nesligen nedröstade förslaget om en konstitution för Europa gjorde. Borta är symbolerna: hymnen, mottot och Europadagen. Kvar är detaljregleringen. Ja fördraget är faktiskt löjligt omfattande. Inte minst eftersom målet var att omvandla alla fördrag som styr EU till en enda lättöverskådlig text som enkelt slår fast grunderna för det europeiska samarbetet.

Ambitionerna inför arbetet med konstitutionen var stora. Samsynen inom etablissemanget likaså. Resultatet blev inte som tänkt, men det bekymrade aldrig stats- och regeringscheferna. Alla var de överens om att detta var det bästa möjliga.

Men så blev också chocken desto större när Frankrike och Nederländerna 2005 röstade nej.

Då krävdes en tankepaus.

Efter paus och omförhandlingar fortsatte processen ändå. Med marginell skillnad i sak.

Fast när irländarna i somras röstade nej även till Lissabonfördraget uppkom den märkliga situationen att irländarna blev mindre värda i det europeiska samarbetet än fransmännen och holländarna. Eller snarare: det irländska folket, som i det andra försöket att skapa nya regler för EU var ensamma om att få folkomrösta, är mindre värda än det europeiska politikeretablissemanget.

Nu höjdes i stället röster för att irländarna hade röstat fel, eller haft fel argument.

Tidigare var det också en allmän uppfattning att alla 27 medlemsländer måste godkänna en förändring av de gemensamma spelreglerna för att man skulle kunna genomföra en sådan. Men plötsligt valde man i stället att inte låtsas om Irlands nej, samtidigt som övriga länders regeringar inte vågade tillfråga sina väljare om vad de tycker.

Det är svårt att fullt ut respektera en sådan processordning.

I Sverige folkomröstar vi inte om ändringar i grundlagen. Det är en brist, som dessvärre inte heller den sittande Grundlagsutredningen tycks vilja ändra på. Därmed förblir grundlagen svag.

Ingenting ökar det politiska engagemanget så mycket som ett klart och tydligt val.

De folkomröstningar som hittills har genomförts har haft sina främsta företräden just i förmågan att fungera som folkbildande studiecirklar. I tider då det politiska engagemanget inte är lika självklart som tidigare finns det också anledning för politikerna att finna medel som kan råda bot på detta. Men det kräver förstås att politikerna själva vågar tro på sin förmåga att bilda opinion för det europeiska projektet.

"Europa är vår gemensamma framtid", slog stats- och regeringscheferna fast i Berlindeklarationen 2007, då de bestämde sig för att gå vidare med Lissabonfördraget. Med detta borde de rimligen ha menat medborgarna, inte sig själva.