Alltför få stoppar våldet

För rätt många år sedan var min familj på semester med en annan familj som vi, efter en längre tids vänskap med sedvanliga skånska kalas och middagar, trodde att vi kände väl. Resan till sommarhuset gick bra. Men väl framme blev det en chock för mig och hustrun när vi fick en inblick i hur barnuppfostran gick till i den andra familjen. Något hade troligen under flera år hållits dolt för oss eller också hade vi inte varit observanta nog att se tecknen.

Något otäckt i den familjen seglade plötsligt upp till ytan när vi levde tätt tillsammans på en liten yta. Ettåringen fick smisk och fyraåringen fick inte endast smisk utan föräldrarna drog och slet dessutom i honom som om han var en trasdocka. Allt skedde med en självklarhet som fick mig att våndas. Först fick jag för mig att de utgick ifrån att man uppfostrar barn på det sättet, men efter ett tag kunde jag märka att pappan förstod att jag och min hustru starkt ogillade det som hände.

Vi var under 24 timmar bitvis apatiska inför det som ägde rum inför våra ögon, men semestern skulle räddas. Vi låg en hel natt och analyserade varför de bar sig åt mot barnen som de gjorde och kom fram till att de inte orkade med sina barn. I stället för att tala med barnen och möjligen leka bort irritationsmomenten gick de lös på dem med smisk och hårda tag.

I natten slöt hustrun och jag ett avtal att dessa barn skulle få en skön semester utan det våld som vi iakttagit under de första 24 timmarna i sommarhuset. Vi skulle rycka in så snart de emotionellt omogna föräldrarna blev irriterade på sina barn. Så blev det också; barnen fredades. Men det var inte helt lätt att förvandlas från trebarns- till sexbarnsföräldrar. Nu drygt tjugo år senare ser jag på vårt agerande som en tidig variant av Super-Nanny.

Från Socialstyrelsen kunde man för några år sedan läsa, att det i tre fall av fyra är föräldrarna som är förövare vid misshandel och sexuella övergrepp och att den vanligaste gärningsmannen är en far men att en mor förekommer vid vart tredje misshandelsfall. Och bara 17 procent av de vuxna som känner till att ett barn är utsatt för misshandel vidtar en tillräcklig åtgärd för att stoppa den fysiska barnmisshandeln. Nästan varannan vuxen, 41 procent, gör absolut ingenting! Och endast vart tionde barn som far illa anmäls till socialtjänsten av barnhälsovården.

Dessa fakta gör mig beklämd. Hur i all världen kan man slå ett barn? Det går aldrig att försvara. Man kan någon gång förklara varför det händer. Men man kan aldrig försvara att den som är vän, släkting, granne till familjen eller partner inte gör något för att stoppa våldet. Det är ens skyldighet att göra något. Man bör ha i åtanke att barn som agas normalt utvecklas långsammare; det kan vara ett tecken på att något är fel kring barnet.

Ralf G Larssonär lagman vid Ystads tingsrätt.