Alliansens självmål

Alliansregeringen tycks ha en sällsynt förmåga att sparka in bollen i eget mål. Under många år har den socialdemokratiska utnämningspolitiken varit skarpt kritiserad från borgerligt håll. Den yttersta makten – läs Göran Persson – använde tillsättandet av generaldirektörer för myndigheter, styrelseordföranden i statliga bolag, landshövdingar ute i länen, och ambassadörer i främmande länder, som en viktig bricka i det politiska spelet. Var det inte för att tacka för politiskt stöd, så var det för att få i väg motståndare – inom och utanför det egna partiet – på en lagom oviktig men välavlönad post långt bort från Rosenbad.

Persson själv hävdade ju till exempel i Eric Fichtelius dokumentär i SVT att han erbjöd Carl Bildt jobbet som chef för Luftfartsverket – något som Carl Bildt dock förnekat att det inträffat.

Nu är det i stället Persson som fått ett jobb – som styrelseordförande i Sveaskog – av alliansregeringen. Åt sidan puttades en uppenbart besviken Bo Dockered, som gärna hade fortsatt sitt uppdrag.

Efter tillsättningen av Persson var det dags att ge plats till en annan tidigare minister, denna gång den avhoppade försvarsministern Mikael Odenberg (m). Efter att förgäves ha protesterat mot finansministerns planerade neddragningar av materielanslagen till försvarsmakten, så såg sig Odenberg tvingad att lämna ministerposten.

Men han fortsatte att kritisera regeringens försvarspolitik. Genom att ge Odenberg posten som generaldirektör för Svenska Kraftnät, så får regeringen tyst på en obehaglig kritiker. Åtminstone är det vad en del spekulerar i.

Näringsminister Maud Olofsson (c) och statsminister Fredrik Reinfeldt (m) har båda försäkrat att tillsättningen av Odenberg skett i konkurrens och att en utomstående konsult skött saken. Det senare är rätt. Men efter att en av två lämpliga kandidater tackat nej, så fanns bara Odenberg kvar. Odenberg må vara en utmärkt generaldirektör, men vägen dit är mer diskutabel.

Det är förvisso en skillnad mellan att använda en konsult till rekryteringar och att själv som statsminister välja ut jobb åt gamla ministrar. För utomstående ser det ändå onekligen märkligt ut att tala om konkurrens när någon sådan i realiteten inte funnits.

Detta är ett av alliansregeringens många klavertramp under ett och ett halvt år vid makten. Att det skulle betyda att den nya regeringen är sämre än den gamla är inte lika självklart. Däremot ställs det högre krav på en ny regering, som går till val på att förnya och att rensa ut ur maktens korridorer. När de nya ministrarna visar sig ha svarta städerskor och obetalda tv-licenser, ett utlovat borttagande av fastigheten blir till en politisk fars, löften om lättnader för företagare uteblir, och det bara tycks vara gamla politiker som är kompetenta att styra statliga verk – då blir intrycket gärna att alla makthavare är mer eller mindre av samma skrot och korn oavsett partifärg. Det skapas en bild av att det är politikerklassen som styr, och de som tillhör den bara bråkar om våra röster för att få stå högst upp på gräddhyllan och dela ut godsaker till de andra.

Just för att bryta med den bilden är det extra viktigt att alliansregeringen verkligen lever upp till talet om öppenhet och sköter sitt uppdrag inte bara lite, utan betydligt mycket bättre än en socialdemokratisk regering.