Annons
Nyheter

Alliansen och maktbalansen

Nyheter • Publicerad 5 maj 2009

Varifrån får partierna sina pengar? Vilka är de beroende av och vilka känner de lojalitet mot?

Sådana frågor dyker upp i debatten med jämna mellanrum, inte minst när det är val på gång. Socialdemokraterna har som det dominerande partiet vid makten länge fått utstå en särskilt hård granskning. Kopplingarna mellan partiet, LO och diverse maktpositioner i stat och näringsliv har debatterats ett otal gånger – inte minst sedan journalisten Anders Isaksson beskrev sambanden i boken ”Den politiska adeln”.

Annons

På måndagen presenterade Arbetarrörelsens Tankesmedja rapporten ”Makten över debatten”, skriven av Sandro Wennberg, där fokus istället ligger på den borgerliga maktsfären.

Ansatsen är det inget fel på. Självklart borde kretsen kring Reinfeldt inspekteras lika noggrant som S-märkta regeringar. Men tyvärr lider kartläggningen av en del uppenbara brister.

Wennbergs slutsatser kan kokas ned till tre teser:

1. Räknat per riksdagsmandat hade Moderaterna under valåret 2006 mer resurser än Socialdemokraterna, främst på grund av att M fick stora bidrag från ”hemliga donatorer”.

2. Svenskt Näringslivs centralorganisation har mer resurser än LO:s motsvarighet.

3. Den borgerliga sfären är full av politiker, pr-konsulter och ledarskribenter med yrkesmässiga och privata band till varandra som alliansen kan utnyttja i en valrörelse.

Utifrån dessa slutsatser målar Wennberg upp en hotande framtidsvision. Kombinationen av regeringsmakt, borgerlig press och kopplingar till näringslivet kan ge borgerligheten makten under lång tid framöver – vilket i sin tur kan ”leda till en försvagning av den svenska demokratin”, anser han.

Det är ganska lätt att plocka isär argumenten. När det gäller kampanjkassor spelar Wennberg ned faktumet att S har överlägset störst resurser, räknat i absoluta tal – trots att kampanjkassans storlek spelar roll för möjligheterna att nå väljarna.

I jämförelsen mellan Svenskt Näringsliv och LO ser han bara på centralorganisationerna, inte kringverksamheten. Det blir långt ifrån rättvist, eftersom SN:s opinionsbildning sker just centralt, medan LO:s opinions­bildning till stor del bedrivs ute i förbunden.

När det gäller den borgerliga sfären har Wennberg delvis rätt. Att det finns band mellan de borgerliga partierna och näringslivet är inte något att hymla med. Det är ingen vågad gissning att Svenskt Näringsliv, Skattebetalarnas förening och Företagarna hittar fler meningsfränder i Moderaterna än i Vänsterpartiet. Moderaterna skulle vinna på att våga visa upp vilka donatorer som bidrar till partiets verksamhet.

Annons

Men alliansen sitter knappast i storföretagens knä. Till skillnad från banden mellan S och LO är banden mellan borgerligheten och näringslivet flytande och föränderliga.

Det märktes inte minst under valrörelsen 2002, när en majoritet av börsens vd:ar föredrog S-ledaren Göran Persson framför M-ledaren Bo Lundgren.

Nej, än är det långt kvar till dess att den borgerliga maktdominansen börjar hota demokratin. Wennberg kan gott påminna sig om att alliansen fortfarande har några decennier på sig innan den närmar sig socialdemokraternas rekord som maktbärande parti.

Karin Rebas

Ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån

SAXO
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons