Spår av minnen och historia

Konst

My Svennberg: Axel Ebbes konsthall, Trelleborg, till 6/4

En sommar i min ungdom i yngre medeltid arbetade jag på ett möbelföretag i Hököpinge, då hörde jag för första gången talas om skulptören Axel Ebbe, sedan har jag mött hans verk, minst tre gånger; ”Mannen som bryter sig ur klippan” vid Universitetsplatsen i Lund, ”Arbetets ära” på Möllevångstorget i Malmö och ”Snäckan” i Tivoliparken i Kristianstad.

Nu möter jag en stor del av hans efterlämnade samling på konsthallens första våning, några mindre föremål hör inte dit, det är där bara tillfälligtvis för en filminspelning; Jan Troell gör en film om Axel Ebbe med Björn Kjellman.

På konsthallens andra våning visar My Svennberg nio bilder på stålplåt, som i två fall är emaljerade och annars bearbetade med syror och grafik, färgskalan är dov mot jordbrunt åt rödbrunt till, ockra och rost.

Bilderna andas i ett organiskt rum och rosten ger en känsla av sprödhet, den porösa rodnaden har kommit till genom ett samarbete mellan järn, vatten och syre. Ytorna har en brutal estetik och med sin närhet till det naturliga, till träd, sten och rötter får bilderna ett liv bortom tiden. Det härskar en tidlöshet och en doft av ursprunglighet.

I varje utsnitt av ett stycke natur, en by eller ett människoliv trängs en historia, bedrägliga minnen och olika berättelser, som man hört. My Svennberg berättar om sig själv, vilken konstnär gör inte det, men hon fångar även upp remsor eller avtryck från andras historia eller rester av det gamla som lever vidare på en plats.

Platserna har sällan något namn men en stor bild har namn från en by i bergen på Rhodos, ”I Salakos står tiden stilla”. Där finns tidslinjer, som korsar varandra och ansikten av människor, som har levt länge i byn, det är en minnestavla, en arketyp, som går att känna igen för många, även om byn inte heter Salakos. Du känner en stark närvaro i ett pärlgrå stenhuvud, i de stora fåglarnas skuggor och i klockkläppens stålkropp. Både en närvaro och en närhet!

I allt detta vandrar My Svennberg, hon återger inga tydliga verkligheter, hon skapar och gestalter sina bilder av verkligheter, hon är sig själv i bilden och rör sig över tiden. Det är ingen fullständighet, det är fragment, spår, tecken och skissartade rester. Det ofullständiga och det ofullbordade, får vi genom att se och uppleva göra färdigt själva.

Ljuset arbetar i de råa och vackra bilderna, allra vackrast blir samspelet mellan ljus och mörker i triptyken ”Månskugga”, där emaljen förstärker det hela.

De vackraste och starkaste färgerna ser jag på väg från konsthallen, mitt på gräsmattan, alldeles ensam står en färggrann och ståtlig tupp, mitt i den underbara Stadsparken.