Sött och syrligti första omgången

Allvarliga miner, raka rader av bänkar, penna och anteckningspapper framme. Är det matteprov? Nix; välkommen till avtäckningen av de superhemliga första låtarna till melodifestivalen 2014.

Det var kanske fel att vänta sig mer glamour, när SVT bjöd in pressen att lyssna på första deltävlingens låtar rakt igenom, två gånger, på ett hotell i Malmö på onsdagskvällen. Men det mest ceremoniella var att alla fick varsin liten syrlig karamell.

Startfältet, då, bjuds där på några sötsaker eller syrligheter?

Jo då; sötsaker i form av Malmötjejen Mahan Moins "Aleo", vars marscherande beat och stadionkänsla i den raketavfyrade refrängen har klara österländska vibbar; Shakira goes to Persia. Och syrligheter som Elisa Lindströms klämkäcka Linda Bengtzing-pastisch "Casanova" i glampoptakt.

Däremot finns där ingen hiphop, inga utflippade Sean Banan-nummer, inga svala jazzballader och ingen hårdrock.

I stället är det ett ganska jämnt startfält, där de många debutanterna som trevar efter en klar profil lämnar fältet öppet för de mer kända namnen Yohio och Helena Paparizou att gå vidare på ren rutin. Gissningen understöds av de båda artisternas placering i startfältet: först respektive sist. En tydlig signal från schlagergeneralen Christer Björkman.

Men tar de båda favoriterna vara på sina chanser, då? Nja, Yohio gör en förvånansvärt dämpad poplåt som nöjer sig med att ge ordentlig luft under vingarna åt sitt bekräfta-dig-själv-budskap i refrängerna. Och Paparizou gör en långsam, icke dansbar låt utan de etno-vibbar som följt henne hittills. Istället verkar Loreens "Euphoria" ha stått modell för "Survivor", ett treminuters skuggspel av mörker och ljus.

Två killar skulle jag vilja räkna bort: Linus Svenning och hans sammetssjungna pianoballad "Bröder", som överlastad av en tjatig refräng kantrar ner i pekoral likt Vasa på sin första seglats. Och Alvaro Estrello, vars liderliga klubbdiscolåt "Bedroom" är som gjord för barnförbjudna kvällar på "Paradise Hotel".

Men så blir det inte: dess värre får nog kvällens jumboplatser vikas för just de två nya, riktigt intressanta artister som det hör till en bra melodifest att presentera. De är menade för andra sorters stordåd.

Jag pratar om The Ark-trummisen Sylvester Schlegel vars "Bygdens son" är personlig och uttrycksfull och låter mera Pugh än The Ark. Samt Ellen Benediktsson, vars vokala talang är sublim men som med den återhållna akustiska balladen "Songbird" bara fått just precis nästan rätt medium att exponera den med. Synd på rara ärter.