Kontrollera och mäta är för enkelt

Kontrollera. Mäta. Följa upp. Siffror är något som genomsyrar samhället idag. Kommunerna rankas i allt från bästa skolkommun till företagsklimat. De flesta arbetsplatser idag har internkontroll, blanketter för måluppfyllelse, vill mäta effektivitet, underlätta rutiner.

Arbetsgivaren, det gäller både för offentlig eller privat sektor, vill veta att arbetet sköts på bästa sätt. I kommun och landsting där intäkterna kommer från skatter är det extra viktigt att veta att verksamheten bedrivs effektivt och efter givna riktlinjer. Därför sätts mål som sedan ska följas upp. Viktigt är att målen ska vara mätbara.

Därför mäter man hur många minuter det går åt vid varje hemtjänstbesök, hur lång tid det tar innan bygglovsansökan behandlas. En vänlig klapp på kinden mäts inte, att tio detaljplaner antagits under året är ett siffermått, men anger inget om kvaliteten i stadsplaneringen, om den ger trivsamma kvarter. Antal serverade portioner i skolan kan mätas, men inte om maten som serveras doftar lockande.

Det behövs och är bra med mätbara mål, men det är ett enkelt och trubbigt instrument. Det nyttiga mätandet har drivits till det absurda. Managementkonsulter utan kunskap om själva verksamheten introducerade program, de kallas ”balanserade styrkort” eller miljöcertifieringssystem eller kvalitetssäkring. Att fylla i blanketter och redovisa vad man gjort tar tid, tid som konkurrerar med kreativa nytänkanden. Många säger att man redovisar vad man gjort i stället för att göra det.

Det finns ett läge där rapporteringen tar över innehållet, där det är viktigare att följa manualen än att tänka själv. Då kan jag inte kritiseras, då har jag inte gjort fel. En kvinna på äldreboendet är ledsen. Men blanketten är ifylld, 13 minuter för påklädning, målet att inte vänta mer än 10 minuter för att få hjälp att gå på toaletten har klarats. Men kvinnan är ändå ledsen. Måtten för måluppfyllelsen är trubbiga.

Tankens frihet hämmas av rädsla att göra fel. Det finns inte mallar att följa i livets alla skiften och inte heller i oväntade situationer. Det viktiga är livet är inte heller mätbart. Det vi borde vara bäst på är kreativa lösningar och helhetstänkande. Mätandet och kontrollen har gått över gränsen. Det flyttar fokus från ett praktiskt och påhittigt utförande.

Den ledsna kvinnan blir inte gladare för bättre utvecklat måluppfyllelsesystem. Det är inte det som ska utvecklas utan kvaliteten i det praktiska arbetet. Det som handlar om medkänsla, inlevelse, egna initiativ, frihet under ansvar. Det som inte kan mätas, men är själva innehållet.