”Jag har inte ens andats ut ännu!”

Men så har ju Sanna Nielsen övat på att få pulsen att snabbt gå upp och ner inför framträdandet med vinnarlåten ”Undo”.

– Ja, jag är bra på det nu! Men vet du vad, det får vara hur hektiskt som helst. Jag delar den här segern med så otroligt många, jag tänker bara njuta.

Sanna Nielsen ringer upp sin hemmatidning under en välförtjänt paus. Det är lunchdags och hon blir åter-igen påmind om att hon inte har vaknat upp till en helt vanlig dag när restaurangpersonalen överraskar med en flaska mousserande mitt i pastabeställningen.

– Jag är jättehungrig. Penne sal ... Nä, vad kommer nu? Åh, vad ni är snälla. Skål! Jag tar en liten slurk. Åh gud vad gott. Tack så hemskt mycket!

Ja, grattis Sanna, hur är det i dag?

– Tack så mycket! Hur mår man en sådan här dag? ”Vad hände? Vad ställde vi till med igår?”. Det är känslan. Jag är så klart lycklig i hela kroppen. Men det känns väldigt overkligt.

Ta med oss i känslorna som for igenom dig där i green room, på väg längs catwalken och upp på scenen som vinnare?

– För det första är jag urusel på matematik. Jag fattade inte att vi hade vunnit. Ska vi verkligen gå upp nu? ”Fick jag folkets röst en gång till?”, frågade jag Fredrik Kempe. ”Det fick du, Sanna”, sa han. ”Nej det har vi inte”, sa jag. ”Jo det har vi”, sa han.

Sanna som nyss avslappnat beställt ur menyn, är plötsligt tillbaka i ögonblicket.

– Jag vet inte hur mycket kroppen skakar, jag vet inte var vi ska ta vägen, ”Vad gör jag?!”.

– Sedan hör jag helt plötsligt. Öronen liksom öppnas och jag hör hur folket jublar. Sedan är jag framme på scenen och Henke kommer fram och säger att ”Nu måste du andas lite Sanna”. Och jag säger att ”Jag har inte ens andats ut ännu!”. Sedan, okej, nu kör vi. Och ”Rest is history”.

Henke är den långa studiomannen von Zweibergk som har jobbat med Sanna uppe på scenen, och som är den ende som kan matcha sångerskans längd även på 13 centimeter höga klackar, sedan delfinalerna infördes.

”Hon är för fan värd det här”, säger han på efterfesten ett par timmar tidigare. Det han erfar, säger han, är att Sanna är mer nervös än vad vi andra ser. I Linköping, som förhandsfavorit, var hon jättespänd.

– När hon sedan blev superfavoriten – det är inte så lätt att vara där. Hon har gjort allt med heder, säger Zweibergk med eftertryck.

Samtidigt sitter Sanna på restaurangen nu dagen efter och säger att hon aldrig har gått in för att vinna. Inte i en enda av sina sju finaler. Det har alltid bara handlat om att göra ett så bra framträdande ifrån sig som möjligt.

Du har inte ens föreställt dig att stå där?

– Nej, nej! Jag har inte kunnat föreställa mig det här. Att det kunde bli så här bra ...

När kom insikten?

– Det var nog klockan fyra imorse när jag satt på mitt hotellrum och där stod en flaska champagne från hotellets personal med ett kort där det stod ”Till vinnaren”. ”Vad har hänt, vad har vi gjort?”, sa jag till Joakim.

Vad svarade han?

– Han sa bara att jag var bäst, säger Sanna och tystnar innan hon fortsätter:

– Jag har jobbat i arton år och kämpat hårt för att nå dit jag är i dag. Någonstans är det här resultatet av alla års hårt arbete.

Du skulle ju inte ens vara med i år?

– Nej jag vet! Vilken tur! Jag kramade Christer Björkman så fort jag fick se honom och sa tusen tack för att han övertalade mig.

En Christer Björkman som i sitt tacktal på efterfesten kort och gott konstaterade:

– Nu kommer vi åka till Köpenhamn och ta hem det här igen!

Eurovision Song Contest, har det någonsin varit en dröm?

– Eh nej! Men det ska bli jätteroligt, jag ser fram emot det, att få representera Sverige.

Din farfar är dansk. Känns Köpenhamn som hemmaplan?

– Jag är ju en fjärdedels dansk, så det blir lite som att komma hemma. Även om jag inte förstår ett ord!

Hem ska du redan nu på fredag, och möta Bromöllaborna i en ceremoni på torget – hur känns det?

– Ah! Det ska bli så gött att få komma hem, utbrister Sanna.

Med samma inlevelse som när hon beskriver de där känslovarma minuterna som nykorad Melodifestivalsvinnare.