Ignorera inte den utsträckta handen
Och vi lär få höra det många gånger till inom den närmsta tiden, och kanske ännu längre än så.
Om Stefan Löfven fortsätter att hålla fast vid att enbart bilda regering med Miljöpartiet så innebär det att Sverige får en av de svagaste regeringar vi någonsin haft, sett till stödet i riksdagen. Tillsammans har de två partierna har bara 38 procent. Det blir alltså en ytterst tuff uppgift att få igenom förslag i riksdagen för en sådan regering.
Annie Lööf uttryckte det med ”Lycka till, du” på valnatten. Lyckönskningar kan Löfven sannerligen behöva – fast inte formulerat på det sättet. Lööfs uttryck var, för att knyta an till hennes egen kritik mot Löfvens numera ökända fösning, inte särskilt statsmannamässig.
Det är svårt att komma ifrån att det på sina håll inom det borgerliga blocket verkar finnas en önskan om att Löfven inte ska reda upp det besvärliga läge som han befinner sig i. Men vem skulle tjäna på ett extra val – om vi drar det hela vägen till vad som ytterst kan komma att hända vid ett totalt parlamentariskt haveri?
Min gissning är att det inte är Allianspartierna. Samtliga fyra partier gjorde ett sämre val än 2010. Väljarna har gjort det tydligt att de inte vill se fortsatt Alliansstyre. Men inte heller de rödgröna kan och bör vara nöjda med sina valresultat. Tillsammans noterar de tre partierna i stort sett samma resultat som 2010.
Var uppgången finns vet vi: främst hos Sverigedemokraterna, även om Feministiskt initiativs ökning med 2,7 procentenheter inte ska bortses från. Det är sannolikt också SD som skulle vara vinnare på ett extra val. SD:s väljare skulle få bekräftelse på att de andra partierna bara ägnar sig åt destruktivt käbbel och att det inte går att ignorera Sverigedemokraterna som en viktig spelare i riksdagen.
Det vi nu ser hända i svensk politik är baksidan av att ha tätt sammankopplade koalitioner innan ett val. Efter valet leder det till låsningar och gör det mycket svårt att skapa ett konstruktivt samarbetsklimat. Det viktigaste för ett politiskt parti är ytterst att få igenom sin politik, vilket borde tala för ett intresse av olika former av samarbete eller uppgörelser med en regering. Det betyder inte att det är lätt.
Som många påpekat vill ju S riva upp en del av de reformer som Alliansen har genomfört. Det är klart att det tar emot att sätta sig i förhandlingar då. Men det är så det är inom politiken i en demokrati: ett visst mått av kompromisser är nödvändiga, från alla sidor.
Dessutom: om de övriga partierna menar allvar med att inte samarbeta med eller göra sig beroende av Sverigedemokraterna, som de gång på gång har upprepat under valrörelsen, så bör Löfvens utsträckta hand inte ignoreras.
Malena Rosén Sundström är statsvetare vid Lunds universitet.