Ett parti i fritt fall
Vi vet inte ens vilka som vill bli ny partiordförande, eller vad de har för politiska mål. För en utomstående känns det obegripligt och omodernt att processen i en folkrörelse är så sluten och toppstyrd. Valberedningen kan liknas vid den grupp kardinaler som stänger in sig och röstar om vem som ska bli ny påve och sedan skickar ut en vit rökpuff när de har utsett den katolska kyrkans överhuvud.
Jämför gärna med hur Miljöpartiet nu frågar ut sina kandidater till språkrörsposterna. Eller hur Labour i Storbritannien hade en öppen valkampanj mellan sina partiledarkandidater, däribland bröderna Ed och David Milliband, som avgjordes av en omröstning bland ombuden på kongressen. I USA utser både republikanerna och demokraterna sina presidentkandidater genom valprocesser där även ickemedlemmar i vissa delstater kan lägga sin röst.
Demokrati handlar om att folket bestämmer och inte en liten klick i toppen. Det vore också klokt att lyssna på vem folkflertalet vill ha – politik är en förtroendebransch och det går inte längre att bara attrahera det fåtal som är medlemmar i ett parti.
Men det sitter långt inne för det socialdemokratiska maktpartiet att låta vanliga dödliga vara med och bestämma. Det märks även på det politiska receptet som nu skrivs ut.
I veckan lade Socialdemokraternas kriskommission fram sina slutsatser. Den förespråkar en kraftig vänstergir med förslag på att offentlig sektor ska lösa i stort sett alla problem du kan tänka dig. Kommissionen vill särskilt skruva åt tumskruvarna på friskolor och andra aktörer som utför viktiga välfärdstjänster såsom äldreomsorg, sjukvård och barnomsorg utanför den offentliga byråkratin.
Personligen tror jag att alltför många har lärt sig att uppskatta egen makt i vardagen och inte längre tilltror politiker att leverera allt vi finner viktigt på det vis vi vill ha det. Vi tycker om att kunna rösta med fötterna och välja en skola som vi själva menar passar våra barn. Detta leder också till att skolorna måste erbjuda det vi efterfrågar och kvaliteten och mångfalden ökar.
Sverige är i själva verket ett föregångsland där vi medborgare betalar över skattsedeln, men själva väljer vem som ska ta hand om våra barns utbildning. Vi är på god väg att exportera såväl denna modell som våra välfärdsföretag till andra länder. Men detta vill Socialdemokraterna förhindra genom att försämra villkoren radikalt.
Socialdemokratin verkar inte bara lida brist på en politik i tiden. Även karisman har falnat och kompetensen har minskat radikalt. Jämför Anna Lindh och Kjell-Olof Feldt med dagens laguppställning: Sven-Erik Österberg, Thomas Östros, Veronica Palm ... Inte är det dynamiska framtidsnamn som kan utmana Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Annie Johansson och Birgitta Ohlsson.
Socialdemokratin är i fritt fall. Den saknar öppenhet, visioner, energi, riktning, enighet och idébärare.
Sofia Nerbrand är fri skribent och ordförande i tankesmedjan Bertil Ohlininstitutet.
