130 krönikor senare

I mitt fall omfattar serien nu cirka 130 krönikor under fem år.

För varje skribent finns en överhängande risk för att så småningom glida ner i upprepningarnas och slentrianens dike. Kanske har det redan inträffat i mitt fall, men oavsett vilket väljer jag nu själv att sätta punkt, åtminstone för den här gången i det här sammanhanget. Jag passar också på att tacka så hjärtligt för alla läsarreaktioner under de här åren.

Låt mig återvända till ett av de mer centrala temana i mina krönikor, trots att jag då riskerar att bekräfta risken med upprepning.

Inom den samhällsvetenskapliga forskningen har det de senaste åren ofta påtalats att vi lever i en tid då individens oberoende har stärkts på bekostnad av gamla auktoriteter. Detta, menar somliga, har lett till en individualism där individens självförverkligande sätts i första rummet, på bekostnad av det sociala sammanhanget.

Här menar jag finns en nyckel till att förstå samtiden och inte minst politiska skeenden i västvärlden. När tidigare generationer var trogna olika rörelser under sitt liv utraderas nu hela folkrörelser, människor utformar sin egen religiösa åskådning och familjebanden tunnas ut. Med andra ord en social och politisk revolution som på ett grundläggande plan förändrar samhället och de sociala och politiska förutsättningarna.

Även om individualiseringen har burit viktiga idéer om individens okränkbara rättigheter och värdighet är baksidan också tydlig. Stress, ensamhet och rotlöshet är några uppenbara effekter som drabbar dem som inte nådde ett triumferande självförverkligande. När den sociala sammanhållningen upplöses ökar också rädslan för det okända. Vi vågar inte längre lita på varandra eller på att myndigheter behandlar oss likvärdigt. I ett sådant klimat finns en grogrund för politikens avarter, men rimligen också för politiska krafter som vill bidra till en inkluderande samhällsgemenskap.

Här finns en utmaning för alla politiska partier. Men kanske är utmaningen särskilt påkallad för de fyra borgerliga partierna som de senaste åren utvecklat pragmatismen och kamrertänkandet till en dygd. Ordning och reda och ett praktiskt förhållningssätt behöver inte vara fel, men när det sker på bekostnad av den större berättelsen om vad det är för samhälle som byggs riskerar politiken att förlora sitt sammanhang och till sist sin legitimitet.

Utmaningen att visa på sammanhang och gemenskap är med andra ord en handske som fortfarande väntar på att plockas upp.

Douglas Brommesson är universitetslektor i statsvetenskap.