Var det egentligen bättre förr?

Den som youtubar 1974 års Melodifestival tänker sig nog för en extra gång innan man spyr galla över årets moderna schlagerfest.

En snustorr programledare med mer fusklapps- än publikkontakt, ackompanjerad av smörig pianobarskomp (?)! En Lasse Berghagen som stoppas halvvägs fram till mikrofonen när gitarrsladden fastnar. En psykotisk flumproggare (fantastiska Lena Bergqvist !), Östen Warnerbrings glas-ögonsrekord till hemstickad ylle- kofta och ett röstförfarande som bör ha gett tv-tittarna en seriös släng av narkolepsi.

Men tydligen inte studiopubliken, deras oooande när ”Waterloo” gång för annan får rekordhöga poäng är riktigt uppiggande.

Liksom utlottandet av en kassettbandspelare till brevtippande tittare på Margaretagatan 2, åtta trappor, i Boden. Och vinnarkuvertet på svindlande 1 000 kronor – att delas mellan textförfattare och låtskrivare.

Till sist, enkel matematik:

Lex Robin. Med ett nummer som sticker ut i bidragssmeten med sin överlägsna kvalitet och genuinitet är Sanna Nielsens framförande av ”Undo” internationella juryns givna val. Som dessutom tar en storskopa av folkets röster. Saken är biff.

Sångfågeln blir i Skåne.