Staten eller företagen
Visst är det viktigt att ha balans i statsbudgeten, och ha låg statsskuld. Vad som inte framgår av budgetresonemangen är att grundproblemet ligger i vårt extrema utlandsberoende. Vår export motsvarar cirka 50 procent av BNP. Det innebär att om tillväxt och efterfrågan i omvärlden faller slår detta mot svensk industri. Efterfrågan faller, och produktionen, sysselsättningen, vinsten.
Den politiska debatten utgår från att den ekonomiska politiken ska hålla uppe vår produktion genom att styra världsmarknaden. Näringsdepartementet har ett kontrollbord där Annie Lööf (C) trycker på knappen för internationella investeringar. I finansdepartementets kontrollrum trycker Anders Borg på knapparna för omvärldens räntor och växelkurser.
Men tyvärr styrs inte världsekonomin från Rosenbad. Den bestäms av ett komplicerat interaktivt system av förväntningar och förändringar i priser, produktivitet, efterfrågan.
Problemet, som inte alls uppmärksammas i debatten, är att Sverige inte är en politisk och ekonomisk stormakt. Vi har cirka 1,3 promille av världens befolkning, 6 promille av världens BNP, 1,2 procent av världshandeln. Med detta ska vi förändra världens klimat och via bistånd och invandring försörja en växande del av världens befolkning.
Det blir arbetsamt.
Det avgörande i ett lands ekonomi är den samhällsekonomiska balansen – det vill säga hur landets resurser används. Hur många av de arbetsföra arbetar? Hur mycket av maskinkapaciteten används? Hur många utbildas? Hur många företag utnyttjar sin potentiella kapacitet? Balansen i statsbudgeten är inget bra mått på denna samhällsekonomiska balans.
Hela diskussionen om svensk ekonomi far vilse om den förs i statsfinansiella termer. Den bör i stället placeras i det samhällsekonomiska perspektivet: Hur utnyttjar vi ekonomins resurser? Hur kan vi definiera och eliminera hindren för att få ungdomar i arbete? De hindren ligger i de fackliga kollektivavtalen som sätter upp extremt höga ingångslöner, de högsta i OECD?
Hur kan vi minska hindren för investeringar – det vill säga skatterna på företagandet?
Mycket av debatten handlar om arbetslösheten. Inget handlar om de kollektivavtal som LO styr lönebildningen med. Inget heller om företagandets villkor. Min gamle vän och lärare Sven Rydenfelt sa att arbetslöshet beror i grunden på brist på företagare. Och detta beror i grunden på hur staten behandlar företagarna – med sina skatter. Storföretagen rationaliserar, eller flyttar ut. Se Astra. Det helt avgörande är: vilka villkor kan staten skapa för dem som vill starta företag, anställa, investera? Ska företagarna uppmuntras att investera, eller ska skattefogden jaga ut dem?
Det är det det handlar om, mer än om budgetsaldot.
Nils-Eric Sandberg är före, detta ledarskribent i DN, och publicist i filosofiska och ekonomiska ämnen.