Principerna som glömdes bort

Det sa en gång Groucho Marx, inte att förväxlas med sin namne Karl. Den ene av dem var mycket roligare, och sannolikt förnuftigare, än den andre. Principer är regler för handlande, och tänkande. De kan skapa klarhet i tänkandet. Omvänt kan de ses som hinder, för personer som av ideologiska skäl vill undvika sådant. Jag har noga följt valrörelsen i försök att urskilja några principer i debatten. Hittills har mitt studium inte lett till några resultat.

Debatten om skatter handlar enbart om huruvida en person ska betala lite mer än en annan. Ingen, inte ens Anders Borg, kan förklara att skillnaderna i skatt mellan blocken handlar om felräkningspengar när den offentliga sektorn drar in 1 500 miljarder kronor om året, nästan halva bnp. Och bnp varierar kraftigt med konjunkturen eftersom exporten utgör 50 procent av bnp och importen 42 procent.

Men vi har ingen debatt om högskattestatens principiella fråga: Hur mycket av sin inkomst äger individen själv? Det vill säga: finns det någon del av individens inkomst som är hans/hennes egen egendom, utom räckhåll för myndigheterna? Eller har staten rätt att ta hela inkomsten i skatt? Inget parti vill diskutera den här frågan. Grundlagen sätter ingen övre gräns för skatteuttaget. Så därmed är all inkomst potentiell skatt.

Regeringen har reducerat statsanslaget till a-kassan, något lite. Men ingen i regeringen startar någon principiell diskussion om arbetslöshetsförsäkring. Sedan 1930-talet är den utarrenderad till fackföreningarna, men i huvudsak finansierad av skattemedel. Här ligger ett intressant principiellt problem: Varför ska en offentligt finansierad försäkring administreras av privata intresseorganisationer?

Valdebatten handlar bara om nivån på försäkringsskyddet, inte om principen. En viktig del av medborgarnas liv bestäms av politiker i kommuner och landsting. Men valet av dem skyms av debatten om riksdagsvalen, och kommer inte fram i den horse-race-journalistik som nu helt dominerar massmedia och skymmer sakfrågorna. Men jag finner ingen diskussion om problemet att de kommunala valen helt maskeras av kampen mellan regeringsalternativen.

Grundlagsfrågorna diskuteras aldrig. Ändå handlar de om grunden för demokratin.

Ska majoriteten bestämma allt? Ja, det är huvudregeln i grundlagen. Skyddet för minoriteten är extremt svagt. Men demokratins princip säger inte att majoriteten får bestämma allt. Den säger bara att i val till lagstiftande församlingar ska varje medborgare ha en röst, och alla röster ska vägas lika.

Valrörelsen har endast handlat om hur mycket pengar olika grupper ska få för att inte arbeta. De principiella problem landet står inför diskuteras inte alls. Slutsatsen måste bli att landets politiker utvecklat en intellektuell resistens mot principiell diskussion.

Det är det allvarliga.

Nils-Eric Sandberg är före, detta ledarskribent i DN och publicist i filosofiska och ekonomiska ämnen.