Landet där LO bestämmer
Ett litet antal personer utövar via löneavtalen ett extremt inflytande över företagens och löntagarnas ekonomi, utan att ha ett demokratiskt mandat. Kamraterna på seminariet morrade. Men universitetslektorn Gunnar Sjöblom höll med mig – han var något då så unikt som en liberalt tänkande universitetslärare.
Jag kom ihåg detta medan jag läste den nyutkomna boken Ungdomsarbetslöshet – när ska muren rivas? (Ekerlids förlag) av Malin Sahlén. Sahlén är nationalekonom, anställd på Svenskt Näringsliv, och till skillnad från de flesta författare tränad att analysera och tillämpa statistik.
De siffror och sammanhang hon redovisar är välkända för dem som följt statistiken. Cirka 25 procent av ungdomarna mellan 16 och 24 år går utan arbete, om vi räknar in dem som vid sidan av högskolestudier söker arbete. Om vi räknar med de latent arbetssökande – det vill säga de som varken studerar, arbetar eller söker arbete – blir andelen 43 procent.
Malin Sahlén pekar på två huvudförklaringar. En är las-reglerna. Risken för att bli arbetslös är tre gånger så stor bland dem som är över 25 år som bland dem under 25. Det tyder på att las-reglerna utestänger unga.
De reglerna, vill jag påpeka, infördes på förslag inte av LO utan av Folkpartiet. Dåvarande FP-ledaren hette Gunnar Helén. Han var docent i litteraturhistoria, och med sina gedigna kunskaper i detta ämne analyserade han las-reglernas ekonomiska konsekvenser.
En annan huvudförklaring är givetvis att Sverige har industrivärldens högsta ingångslöner. Facken har sedan 1960-talet pressat upp de lägsta lönerna. En outbildad 18-åring ska alltså ha minst 80 procent av den utbildade och erfarne 45-åringen. Alltså undviker företagen att anställa 18-åringar.
Det märkliga är att debatten nästan helt bortser från LO:s ansvar för ungdomsarbetslösheten. Sahléns bok har inte uppmärksammats. Men en annan bok om ungdomars arbetsmarknad, Ett skitliv, saknar helt analys och har därför fått entusiastiska recensioner – till exempel tre sidor i Svenska Dagbladets kultursektion. Malin Sahlén har skrivit en viktig bok om Sveriges förmodligen allvarligaste ekonomiska och sociala problem. Den som vill ha en seriös analys bör läsa den.
Vi riskerar att få 25 procent av en generation utan arbete, i väntan på förtidspension. Jag kan se bara en utväg: att riksdagen i grundlagen inför individuell kontraktsrätt – det vill säga rätt för varje individ att teckna kontrakt med företag om till exempel lön, oberoende av vilka kollektivavtal företaget har tvingats ingå med facket.
Men Reinfeldt har sagt att facken ska styra lönebildningen. Med det visar han vilka som har den faktiska makten i Sverige. Som Gunnar Sjöblom höll med mig om.
Nils-Eric Sandberg är före detta ledarskribent i DN och publicist i filosofiska och ekonomiska ämnen.
