Konsten att förfölja banker

På Operaterrassen i Stockholm dukades borden för Sparbanksföreningens stora middag, som deltagarna i konferensen ”Vårt ekonomiska läge” måste få att hämta sig efter analyser av vad som hände i svensk ekonomi. Det gick åt mycket mat, och en del att dricka.

Huvudtalare vid middagen var chefen för Bankinspektionen, Hans Löwbeer. Han tackade för maten med att skälla ut sparbankerna för att de tog för höga avgifter för sina bankfack. Så vitt Löwbeer förstod var hans (och Bankinspektionens) huvuduppgift att granska bankfacksavgifterna. Löwbeer tyngdes inte av någon kunskap om den verksamhet han blev chef över, och verkade lättad för detta.

Till hösten 1985 var bankerna hårt reglerade. Riksbanken styrde räntan och utlåningen. Det mesta skulle gå till staten och bostadsbyggandet; först om några pengar blev över kunde företagen få låna något. Till slut hade regleringen nått en sådan grad av irrationalitet att regeringen kunde slopa den. Det var Kjell-Olof Feldt som låg bakom; han hade som ende i regeringen uppgiften att representera något ekonomiskt förnuft. Han såg vanligen ensam ut.

Då, först då, var bankerna fria att agera. När de sa nej gick investeraren till ett finansbolag, som villigt lånade ut till 100 procent av projektets marknadsvärde. Dagen därpå gick finansbolaget till en bank och lånade till alltihop. Och det blev banken som i sista hand hade belånat ett fastighetsbolag till 100 procent.

Då borde Bankinspektionen fingranska utlåningen i både banker och finansbolag. Och då började inspektionens chef studera avgifterna för bankfacken.

Sedan kom en krasch i bankerna.

För något år sedan krävde finansminister Anders Borg att bankerna skulle sänka sina bolåneräntor. Och det lät väl trevligt, för låntagarna (som också är väljare – vilket Anders Borg insåg. Han är ju inte bara ekonom utan även politiker.)

Nu oroas Finansinspektionen (det nya namnet) över att bankerna tjänar pengar på sina bostadslån. Någon ny reglering kanske väntar. Avgifterna för statens garantier för bankerna har gett staten miljardintäkter, och alltså fungerat som en extra skatt på bankerna.

Men: den senaste finanskrisen berodde i hög grad på att bankerna hade ett för lågt egenkapital. Betalningssystemet är marknadsekonomins nervsystem. Stabiliteten i betalningssystemet beror i sista hand på bankernas kapitalbas. Allt tyder på att vi får nya internationella regler för egenkapital i bankerna – från IMF, EU, eller Baselbanken. Alltså måste bankerna bygga upp ett högre egenkapital – via högre vinster. Detta är nödvändigt, för att bankerna – och därmed företag, produktion, sysselsättning – ska fungera i ett internationellt klimat med hårdare konkurrens och större osäkerhet.

Eller vad är alternativet? Att lita på Lars Ohly som finansminister?

Nils-Eric Sandberg är före detta ledarskribent i DN och publicist i filosofiska och ekonomiska ämnen.