Kan riksbanken styra inflationen?

Frågan är bara hur det fungerar i verkligheten – den avviker ofta från teorin, vilket gör livet besvärligt. Så borde det inte vara i en logiskt och rationellt välordnad värld. Men tyvärr är det verkligheten vi lever i, hur mycket man än kan beklaga detta faktum.

1999 blev Riksbanken helt självständig. Ledningen får inte agera under påtryckning från utomstående, som regering eller riksdag. Annat var det förr. Då styrdes Riksbanken från finansdepartementet, liksom allt annat i landet. Läsare som har gott minne och därför ser med skepsis på svensk politik tänker givetvis på den så kallade räntekuppen 10 juli 1957. Riksbankschefen Per Åsbrink insåg då att regeringen inte förstod något av penningpolitik. Så utan att informera finansdepartementet höjde han räntan från fyra till fem procent.

Helvetet bröt ut, då i ordets mer politiska än teo­logiska mening. Finansministern Gunnar Sträng blev ursinnig. Han ansåg att svensk ekonomi var hans privata angelägenhet; den skulle inte påverkas av någon annan. Åsbrink fick sitta kvar; han var en folkilsken typ men lydde vanligen Sträng. Däremot fick riksbanksfullmäktiges ordförande Per Eckerberg avgå. Han hämnades genom att många år efteråt skriva en helt uppriktig rapport om svensk politik.

Enligt en lag från 1995 ska Riksbanken hålla inflationen på två procent. Därför har nu Riksbanken börjat höja räntan. Problemet är om räntan stiger blir allt i ekonomin som lånefinansieras dyrare. Det bidrar till inflationen, mätt som konsumentprisindex (KPI). Därför har Riksbanken konstruerat index som exkluderar effekterna av räntehöjningar. Det har kallats UND1X och KPIX och heter nu KPIF, tills det fått ett annat namn.

På 1970- och 1980-talen steg räntan till 10–12 procent. Det hindrade inte att inflationen steg lika mycket.

Att inflationen nu nästan försvunnit är kanske inte bara följden av att riksbankschefen inte talar i telefon med finansministern. Andra faktorer kan spela in. En är globaliseringen som skärper konkurrenstrycket; företagen kan inte höja priserna, även om de ville.

En annan faktor är elektroniken. Nästan varje vrå av ekonomin har blivit datorstyrd. Detta har ökat produktiviteten; det vill säga produktionen blir allt effektivare, vinsterna kan öka trots att priserna ligger stilla. Två amerikanska ekonomer berättade på ett seminarium i Stockholm att de försökt kartlägga datoriseringens effekter på produktiviteten. Det gick inte; statistiken räckte inte till.

Men man kan räkna baklänges. Elektronikens effekter på produktiviteten kan avläsas i att inflationen är borta. Men detta beror inte på att räntan är högre utan på att elektronikingenjörerna blivit bättre.

Frågan är huruvida detta är Riksbankens förtjänst.

Nils-Eric Sandberg är före, detta ledarskribent i DN och publicist i filosofiska och ekonomiska ämnen.