Investera eller konsumera
Flera gånger har jag försökt mig på detta äventyr, med starkt växlande framgång.
Ett godståg har nyligen fallit ur spåren vid Södra station i Stockholm. Det ökar spänningen för potentiella tågresenärer.
Trängseln ökar i Stockholm. Alltfler flyttar dit. Nyligen har regeringen fått ihop ett avtal med landstinget och några kommuner om att investera cirka 26 miljarder kronor i nya tunnelbanor och bostäder. Något lite ska nog även tågtrafiken utanför Stockholm byggas ut. Den som lever länge nog får se.
Investeringarna ska finansieras bland annat genom höjda trängselskatter. Göteborg planerar något liknande. Men teorin om trängselskatter säger att de ska pressa ned trafiken; ju effektivare de blir, desto mindre pengar drar de in. De ska också kompensera till exempel störda boende för ökande trafikbuller. Men de ska inte vara någon finansieringskälla. Teorin formulerades av den engelske ekonomen Alan Walters i boken ”The Economics of Road User Charges” (1968). Kanske är det någon i regeringen som har glömt läsa den.
Sedan femtiotalet har den andel av offentliga utgifter som gått till investeringar minskat stadigt. Diagram över detta finns inte längre i finansplanen. Där finns inte heller någon tabell över investeringskvotens förändring. Investeringskvoten är den del av BNP som går till investeringar, och är alltså ett nyckelbegrepp i tillväxtresonemangen. Med lite besvär kan man räkna fram kvoten. Den blir kanske 18 procent, det vill säga 7 procentenheter mindre än 1960-talets nivå.
För länge sedan var budgeten uppdelad i driftsbudget, som visade utgifter för konsumtion, och kapitalbudget som redovisade investeringar. Det gav en klar bild av relationerna mellan investeringar och konsumtion. Kanske var det därför som gamle finansministern Gunnar Sträng slog ihop båda delarna. Därmed lyckades han sänka informationsinnehållet i budgeten, och alltså vidga det egna handlingsutrymmet.
Om vi återgår till den gamla uppdelningen blir det lättare att se hur stor del som går till investeringar. Detta är en viktig insikt för den som studerar den statliga upplåningen. Det är ju en viss skillnad mellan lån till investeringar och lån till konsumtion. Den borgerliga regeringen lyckades lära sig detta åren 1991-1994, då staten årligen lånade cirka 200 miljarder för konsumtion.
T-banebygget i Stockholm kostar mycket pengar. Regionstyrelsens ordförande i Skåne Pia Kinhult förklarar i en intervju i Dagens Samhälle att det går tåg även i Skåne, och att de skulle ha nytta av spår.
En förvånansvärt stor andel av Sveriges yta ligger utanför Stureplan. Några i regeringen kan kanske upptäcka detta, med erforderligt bistånd av geografisk expertis.
