Annons
Nyheter

Den heliga statskassan

Anders Borg är inne i en allvarlig transformeringsprocess från ekonom till kamrer.
Nyheter • Publicerad 1 juni 2011

Hans tal, och resonemangen i vårpropositionen, handlar alltmer om statsfinanserna. Balansen i statsbudgeten har blivit det allra heligaste.

För personer som lider av gott minne, och därför känner sig olyckliga över vad som hänt i svensk ekonomi, verkar detta logiskt. Vi fick på sjuttiotalet enorma budget­underskott. Det berodde på att trycket av skatter och löner knäckt företagen. Det rationella var att sänka löneskatterna.

Annons

Men den borgerliga regeringen var påverkad av social­demokratin och ansåg därför att det som var ekonomiskt rationellt måste vara politiskt olämpligt. Alltså lånade regeringen istället pengar för att subventionera företagen.

1991–1994 kom realräntechocken. Det rationella vore att släppa den fasta växelkursen. Industrin kraschade, men regeringen behöll växelkursen, och lånade 600 miljarder för att hålla uppe statsutgifterna.

En titt ut i världen visar att stora budgetunderskott kan bli besvärliga, bland annat därför att de i längden driver upp räntorna och därmed bromsar tillväxten.

Men all ekonomisk analys kan inte begränsas till frågan om statens finanser. Det viktigaste perspektivet är det samhällsekonomiska. Och det handlar om hur samhällets totala resurser används. Outnyttjade resurser – till exempel arbetslöshet – innebär (utöver mänskliga problem) ett samhällsekonomiskt slöseri.

Det går att kombinera stor arbetslöshet med högt skattetryck och låg tillväxt, och ändå få överskott i statsbudgeten. Så statsfinanserna är ett dåligt mått på balansen i samhällsekonomin.

Hög arbetslöshet beror på att allför få företag vågar anställa. Förklaringen är alltför höga lönekostnader och alltför höga skatter på före­tagarna. Om de sänks får vi en liten svacka i statsbudgeten, men snart ökad sysselsättning och därmed snart högre skatteintäkter. Skattesatserna bör maximera tillväxt, gärna lite valfrihet, inte skatteintäkter.

Ett annat exempel på missförstånd. Håkan Julholts nye försvarspolitiske talesman har, som många andra, sagt att den nya yrkesarmén är dyrare än värnplikten, eftersom soldaterna ska få betalt. Det är fullständigt fel.

Den stora samhällsekonomiska kostnaden för sol­daterna är produktionsbortfallet när de gör militärtjänst. En liten yrkesarmé blir med detta mått billigare än en stor värnpliktsarmé. Trots att värnplikten verkar billigare just i statsbudgeten. Men problemet är att balans i statsbudgeten inte alltid speglar balans i samhällsekonomin.

Om vi kan lära av gångna misstag har svensk ekonomisk politik byggt upp en enorm kunskapsbank. Det vore dumt att inte utnyttja den.

Nils-Eric Sandberg är före detta ledarskribent i DN och publicist i filosofiska och ekonomiska ämnen.

Mattias Karlsson
Nils-Eric Sandberg
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons