Att inte falla i fattigdomsfällan

Ekonomerna i Lund gjorde på sjuttiotalet ett experiment. De försökta räkna fram skattesystemets trans­uraner, det vill säga de personer som hade en marginaleffekt över 92 procent. Marginaleffekt är kombinationen av marginalskatt och bidragsbortfall när inkomsten stiger. Det högsta värdet hade en frånskild gymnasielärare som gick från halvtids- till heltidstjänst, och därmed, utöver höjd marginalskatt, förlorade bostadsbidraget och fick högre daghemsavgift. Marginaleffekten blev 135 procent.

När hon gick upp till heltid sjönk alltså hennes samlade inkomst efter skatt.

Det är i det här perspektivet vi bör sätta in dagens förvirrade (och kanske förvirrande) diskussion om barnfattigdomen.

Rädda Barnen har i en rapport, skriven av professorn i socialt arbete Tapio Salonen, visat att 200 000 barn lever i fattigdom. Det är mer än en halvering sedan 1977.

I Rädda Barnens mått på fattigdom ingår dels grupper med låg inkomst, dels de som får försörjningsstöd. Ett egendomligt begrepp. Alla som invandrar får automatiskt försörjningsstöd. De flesta får därmed en flerdubblad levnadsstandard. I vilken mening är de då fattiga?

Antag att invandrare från första dagen ska garanteras samma ekonomiska standard som heltidsarbetande svenskar. Om bidraget ska vara inkomstprövat får de därmed en marginaleffekt på 100 procent om de börjar arbeta. Och varför ska de då arbeta? En sådan marginaleffekt innebär ju att inkomsten av arbetet är noll.

På sjuttiotalet försökte politikerna eliminera alla inkomstskillnader genom att höja marginalskatterna och införa fler inkomstprövade bidrag. Följden blev att nästan alla med lägre inkomster fick nittioprocentiga marginaleffekter (Assar Lindbeck visade detta i en stor undersökning). Det innebar att ekonomisk inlåsning: de kunde inte med egen ansträngning påverka sin ekonomi. Social­demokratin fann inget märkligt i att partiet med dessa system berövade människor ekonomisk frihet.

Om dagens regering vill helt eliminera inkomstskillnaderna måste den återinföra ekonomisk ofrihet.

Statistiska stillbilder av inkomstskillnader missar det dynamiska perspektivet. I en marknad kan människor göra utbildnings- och inkomstkarriärer. Att några har det knapert i början innebär inte att de är dömda till livstids fattigdom.

Inkomstskillnader är viktiga: det är hoppet om högre inkomst som sporrar människor att studera, arbeta, investera. Det allvarliga är om dynamiken försvinner, om vi får det socialistiska idealsamhället där alla lever exakt lika och ingen förändring är möjlig. Där kan ingen påverka sitt eget liv.

Nils-Eric Sandberg är före detta ledarskribent i DN och publicist i filosofiska och ekonomiska ämnen.