Affärer på statens vis
Många kritiserar företaget; alla, utom de som yrkesmässigt stöder regeringen, kritiserar regeringen som ytterst ansvarig.
Vattenfall har skrivit ned tillgångarna i Nuon med 37 miljarder kr. Det verkar vara mycket pengar.
Mikael Damberg, socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, skriver i Svenska Dagbladet 27/7 att affären kostat skattebetalarna 37 miljarder: ”Beskedet till svenskarna, vars gemensamma tillgångar minskat med ofantliga 37 miljarder kronor, är alltså att ingen i nuvarande maktställning bär ansvaret.”
Men en nedskrivning av värdet av ett statligt företag är inte lika med en förlust för skattebetalarna. Nedskrivningen är en bokföringsmässig transaktion: värdet i balansräkningen skrivs ned. Företagets marknadsvärde påverkas inte i samma mån. En förlust uppkommer först om och när företaget säljs. Och då ska den eventuella förlusten matchas mot den avkastning som företaget fått mellan tiden för köp och tiden för försäljning. Avgörande blir då huruvida avkastningen motsvarar genomsnittet för den internationella energibranschen.
Om Mikael Damberg inte kan läsa en balansräkning är han okunnig, men förmodligen hederlig. Om han förstår hur man läser en balansräkning är han kunnig men inte hederlig.
Ett tredje alternativ är uteslutet.
Det statliga företagandet har en intressant historia. På partikongressen 1967 föreslog Krister Wickman att partiet skulle satsa på en statlig industripolitik eftersom de privata företagen varken kunde producera eller anställa. Talet stred fullständigt mot allt vad vi vet om ekonomisk historia. Det togs därför emot med hyllningar som påminde om frikyrkornas väckelsepredikningar.
Efter valsegern 1968 startade socialdemokratin Statsföretag. Det köpte upp mängder med privata företag. Wallenbergarnas investmentföretag hade latinska namn, Investor och Providentia. Statsföretag skulle vara lika fint, så styrelsen inköpte ett latinskt lexikon, en av företagets mest lyckosamma investeringar. Trots detta kom en rad konkurser. Statsföretag köpte ett konsultföretag, Rationell Planering AB. I en av koncernens årsberättelser stod att ”Avvecklingen av Rationell Planering AB fortgår planenligt.” Grundtanken bakom Statsföretag var att byråkrater i finansdepartementet var bättre än entreprenörer på att hitta lönsamma idéer.
Men i en värld av ständig förändring skiftar processerna av teknik och marknad. Och så interagerar de. Och interaktionsmönstren förändras. Detta komplicerade spel skapar ständigt nya konkurrensförhållanden. Varför är folk i finansdepartementet- själva på betryggande avstånd från företagandet - bäst på att förutse det oförutsebara resultatet?
