YIF är långt ifrån elitmässigt
Drömmen om två Ystadslag i handbollens elitserie stannar vid just en dröm. Åtminstone för en bra tid framöver. YIF hade i går en hygglig chans att komma en bit på vägen. Seger mot IFK Kristianstad - och den allsvenska statusen hade varit fixad. Just i år skulle allsvenskan vara en osedvanligt intressant plattform att göra det slutliga avstampen mot elitserien ifrån. Går förslaget att utöka elitserien från 12 till 14 lag igenom - allt tyder på det - kommer nämligen inte mindre än sex lag från allsvenskan att flyttas upp och få spela elitseriehandboll till hösten. Det är rekordmånga. Vägen mellan allsvenskan och himlen har aldrig varit kortare. YIF missade chansen och det kan i ett första skede naturligtvis tyckas både snöpligt och en smula sorgligt; man var ju så nära. Blott två poäng. Dock ska man känna till att dagens YIF långt i från är elitmässigt. De som ställt in sig på två lag från Ystad i elitserien redan till hösten har definitivt hoppats på för mycket. Jag är övertygad om att laget hade fått problem i allsvenskan och inte blandat sig i striden om en plats i elitserien. Däremot hade det säkert varit både en upplevelse och en nyttig erfarenhet att få spela i allsvenskan. Lite variation i vardagen. Nya motståndare och nya miljöer. Det här laget är inte färdigt. Spelarna behöver utvecklas och truppen förstärkas. Kanske är det till att slå på en liggande, men den första halvleken mot Kristianstad i går blottade stora brister. Det var nervöst och ängsligt och spelarna var tydligt tagna av stundens allvar. Ännu finns mycket att lära, mycket att förbättra. Därmed inte sagt att jag på något vis dömer ut YIF. Tvärtom. Det gäller bara att ha rimliga förväntningar på laget och att ställa rimliga krav. En titt i gårdagens laguppställning avslöjar att inte mindre än sex av de sju YIF-spelarna som inledde matchen är födda på 80-talet: Målvakten Nevres Besic är 19 år, Linus Rasmussen 18, Pierre Gaum 20, Marcus Håkansson 20, Ola Netterheim 19 och Patrik Nilsson 20. I IFK Kristianstads förstauppställning fanns däremot inte en enda spelare som är född på 80-talet! Det står alltså utom allt tvivel att YIF håller på att bygga ett lag för framtiden. Viktigt är att nye tränaren Stefan Nilsson får tid på sig att utveckla spelarna och, inte minst, att de stannar kvar. Det här är kanske YIF:s allra största aber; att få spelarna att behålla sin vita matchtröja och inte rusa i väg i karriären. Efter förra säsongen försvann fyra av de främsta spelarna till IFK Ystad, målvakten Anders Persson, skytten Krzysztof Fatalski samt kantspelarna Dennis Sandell och Oscar Erixon. Vem blir det i år? Elitserien har en stor lockelse på unga spelare och finns en av landets främsta klubbar i samma stad är det förstås lätt att falla för frestelsen? Även om Ystads IF har tappat sin stjärnstatus i elitsammanhang så bedriver föreningen en målmedveten och effektiv ungdomsverksamhet som förtjänar all respekt. Men det är en tuff strid om talangerna som man går mot IFK Ystad, vars varumärke har en allt större dragningskraft på ungdomarna. Att ligga i elitserien ger tydliga fördelar. Högre status. Mer publicitet. Större publik. Häftigare arrangemang. Frågan är bara hur Ystads IF ska ta sig dit? En hård satsning på de egna ungdomarna plus ett par utländska förstärkningar, är den väg man slagit in på. Så sent som för någon vecka sedan gjorde man klart med en litauisk landslagsman och det återstår att se om Virginius Jankauskas blir en flipp eller flopp; båda varianterna har drabbat Ystadshandbollen genom årens lopp. Värvningen av Jankauskas är ännu ett kvitto på YIF:s ambitioner och föreningen har på intet vis gett upp hoppet om att åter bli en maktfaktor i svensk handboll. Man ser inte som sin huvudsakliga uppgift att plocka fram talanger till elitserieklubbar och man har definitivt inte börjat känna sig bekväm i rollen som lillebror i Ystad. YIF kämpar på. Men behöver tid. Därför finns det ingen anledning att ta alltför hårt på nederlaget i Kristianstad.
