Vem ska vara ledare?

Jag tror inte att det är så enkelt, helt enkelt därför att en flock med hunddjur är en komplicerad social organisation. I flocken har olika individer olika roller för flockens överlevnad. Om vi går efter vargflocken, genetiskt är hunden fortfarande till mer än 99 procent varg, så består den av en storfamilj. De flesta djuren i flocken är nära släkt. Flocken styrs av en alfahane och en alfatik (rangordningen brukar betecknas med grekiska bokstäver, alfa till omega). Dessa två djur sätter ramarna för flockens verksamhet. De leder inte all verksamhet utan godkänner hur och när något ska göras. Hanarna har sin rangordning och tikarna sin. Dessutom har valpar och icke könsmogna unghundar sin. Oftast är det alfahanen som är ranghögst i flocken, men det händer att alfatiken kan vara det. Märk väl, nu talar vi om rang, inte om ledarskap. Rangen avgör tillgången till knappa resurser, t ex mat eller tillfälle att para sig. Om bara ett fåtal djur kan äta, då äter alfadjuren. Oftast är det bara alfaparet som parar sig och sätter valpar till världen. Alfatiken kan stressa andra könsmogna tikar så att de inte löper, eller om de parat sig så att de kastar fostret. På samma sätt ska vi vara ranghögst i vår familjeflock där alla människorna i familjen och alla hundarna ingår. Hundarna betraktar oss kanske inte som andra hundar, för de ser klara skillnader på oss. Men de betraktar oss definitivt som medlemmar i samma familj. Vi ska vara ranghögst. En flock är ingen demokratisk inrättning, den har utvecklats för att den ger medlemmarna i flocken störst möjlighet att överleva. Vargarna, och hundarna, sinsemellan upprätthåller sin rang med precis så mycket aggressivitet som behövs för att utmanaren ska signalera undergivenhet. Här är det inte fråga om att avleda beteenden som innebär utmaningar, eller försöka med klicker eller liknande. Rangen upprätthålles med aggressivitet eller med nonchalans. Svårigheten för oss att efterlikna hundarna är att vi inte är lika säkra på att avläsa signaler för underlägsenhet. Går vi för långt riskerar vi att få en kuschad hund som inte har förtroende för oss. På samma sätt ska vi visa när vi är nöjda med hunden lika mycket som när vi är missnöjda. Vi måste leva ut aggression, glädje och kärlek så att våra signaler blir riktigt entydiga för hunden. När hunden lägger sig på sidan vill den inte bara bli fnattad lite lätt med foten. Den visar sig undergiven och vi ska bekräfta vår inbördes relation med att kela med hunden och koncentrera oss på bröstkorg/buk. Den är ranghögst behöver inte vara ledare. Ledarskapet skiftar inom flocken beroende på vem som är bäst på vad. Om vi tar jakten som exempel: flocken vilar men den bäste spåraren vankar oroligt omkring och får upp ett spår efter ett byte. Den återvänder till flocken och signalerar vad den funnit. Stor upphetsning i flocken, djuren springer om varandra, gnyr, slickar de ranghögsta i mungiporna och slutligen börjar de ranghögsta röra sig mot det funna spåret. Den bäste spåraren tar täten eftersom det ger störst möjlighet för flocken att lyckas med jakten. Spåraren är ledaren i den aktiviteten. Efter en stunds spårning för vinden med sig vittring av bytesdjuret och ett annat djur tar täten för det djuret är bäst på det momentet. Sedan får flocken syn på djuret, förföljandet börjar och ett tredje djur tar täten och ledarskapet. Slutligen ska djuret dödas och den bäste dödaren biter sig fast. Oberoende av vilken uppgift de olika djuren haft under jakten ifrågasätter de inte den ranghögstes rätt att äta sig mätt först. När vi fostrar och tränar våra hundar är det viktigt att vi skiljer på rang och ledarskap. Hur ska jag kunna göra anspråk på ledarskap när jag tränar spår med min hund. Både jag och hunden vet att jag inte kan spåra. Men hunden kan. Om jag ska ha en relation med min hund som bygger på förtroende måste jag låta min hund leda i de moment som vi båda vet att hunden är mest lämpad att utföra, men jag bestämmer ramarna. Jag kan ju till och med bestämma att vi inte ska spåra.