Varför gör hunden som den gör?

Det är ganska vanliga frågor som det kan vara svårt att hitta svaren på. För troligen är det så att det finns lika många svar som det finns olika beteenden. Jag har vid ett antal tidigare tillfällen beskrivit hunden som en opportunist, dvs hunden beter sig på ett visst sätt för att det finns en belöning i det eller undviker beteende som det inte finns någon belöning i. Felet som vi hundägare ofta gör är att vi många gånger tror att de enda belöningarna kommer från oss. När det gäller lydnadsmoment, till exempel, är det ganska enkelt. Hunden gör som vi vill och vi belönar hunden. Hunden lär sig hela tiden och den lär sig snabbt. Om hunden med ett visst beteende uppnår något positivt så kommer hunden att upprepa det beteendet. Om den inte uppnår något positivt så kommer det beteendet så småningom att försvinna. Problemet som vi hundägare har är att lyckas koppla ihop hundens beteende med vad som kan vara belöningen. Varför drar hunden t ex? Det kan finnas många skäl, men ett skäl kan vara att så snabbt som möjligt komma fram till en plats där något positivt händer. Ett annat skäl kan vara att det blivit ett led i en social kamp mellan hund och förare. Vad som kan hända längre fram kan vara att hunden släpps fri, att en löptik tidigare skvätt där, en hare stötts upp, färska harpiller funnits att äta. Om hunden upplever den belöningen som stark nog kan det räcka med en gång. Men det kan lika väl handla om en hund med stor social kamp som alltså kampar med husse eller matte under promenaden. I stället för att hund och husse håller i var sin ände av en trasa kan det vara ett koppel mellan husse och hund. Då är kampen i sig själv hundens belöning. Varför gör min ena hund en kort rusch ut på fältet bredvid? Jo, det har hänt att hon skrämt upp en hare som hon sedan jagat. Hon har fått utlopp för sin jaktdrift. Hon har däremot inget behov av att komma ikapp haren och gripa den/döda den. Det är själva jakten, förföljandet som är belöningen. Fortfarande ser och, framför allt, hör man hundar som står uppkopplade i lina. De kan stå där och skälla en stor del av dagen. Det verkar meningslöst även ur hundens synpunkt eftersom det inte finns någon att skälla på. Men vad är det som händer när husse/matte tröttnar på skällandet? Jo, de kanske visar sig och ger hunden en åthutning. Den åthutningen fungerar inte som en bestraffning eller tillrättavisning. I den situation hunden befinner sig - ensam och uppkopplad - blir tillrättavisningen en belöning. Hunden blir ju uppmärksammad, även om det är negativt. Men det är bättre än att inte bli uppmärksammad alls. Hundens syfte med skällandet är inte vad vi lätt tror, utan det rakt motsatta. För varje hundindivid finns sedan ett förhållande mellan den enskilda retningen och belöningens nivå. För att ta bort eller minska frekvensen av ett visst beteende behöver man då prova sig fram. Det som fungerar på en hund, fungerar inte alls på en annan. Den metod som fungerar på en hund i en viss situation kanske inte har någon effekt alls i en annan. För att hunden ska vara beredd att avstå från den förväntade belöningen i ett visst beteende måste avledningen eller tillrättavisningen ha en viss styrka. När hunden rusar efter en hare som den har inom synhåll lär det inte räcka att ropa Nej!. Men det är inte riktigt så enkelt heller. Hur effektiv avledningen eller tillrättavisningen blir beror också på från vilken person den kommer. Om hunden upplever sin förare som en auktoritativ ledare kan den föraren arbeta med mindre åthävor än en förare som hunden inte respekterar. Styrkan i tillrättavisningen ligger alltså delvis i vem som står för den, inte bara i vad som görs. Om husse säger Nej! relativt dämpat kan det vara ett mycket starkare kommando för hunden än om en okänd vrålar NEJ! och rycker i kopplet. Så vi är tillbaka till min ständiga käpphäst. Varje hund är en individ med en del rasbetingade egenskaper och en hel del inlärda beteenden. Hunden måste studeras och behandlas som en individ i både inlärning och dressyr.