Vårdag, Vardag, Mindag

Längs klarvita, silkeslena moln flyger fåglar över ruckel av tegelsten, hustak och mörka, svajande träd. Fallna lyktstålpar och tysta bakgator. På bakgatorna leker skrattande barn, där gråter ensamma vildhjärtan. En spackelkvinna kämpar för att ta sig nerför gatan i blåsten. Papper och tomma plåtburkar sveps iväg av vinden. Vinden omger den lilla byn. Klockor och himmelsk gospel hörs bortom den lilla byn där unga, vildsinta desperados och kärlekskranka rebeller letar efter friheten längs motorvägarna i sina motorbestar. Cigarren i munnen, ölburken i handen och flickvännen i sätet bredvid. Men klockorna tystnar, drömmen om frihet blir krossad för de unga och kära. Det höga gräset, som omger de bensinförpestade motorvägarna, fylls av rebellernas blod och själ. För ur vindens vrål hörs människans monsturösa, gråa vardag. Den gråa vardagen äter upp dig inifrån och spottar ut dig en halv man. Tynger ditt samvete, dunklar ditt sinne, krossar dina drömmar och ambitioner. Lämnar dig i tristessen. De unga rebellerna står vid fabriksgrindarna i mörkret, regnet faller ner över dem. De är inte rebeller längre. Framför dem en mörk fabrik, rebellerna är fabrikens undersåtar nu. Ljus virvlar ifrån tornen, rök släpps ut. Drömmarna gick upp i rök. De är män nu. Elden blev till rök, dammet har lagt sig nu. Allt är borta nu. Flickvännen är gravid, deras motorbestar ligger på skroten, tron om frihet har en gång brunnit fast dammet har lagt sig nu. Allt är borta nu. Välkommen till tristessen. Täta oljud, trampande skor, munnar pratandes. En tät dimma av mänskliga ljud och oljud byggs upp. Den pumpar mina öronhinnor, tynger ner mina axlar, slår mig över käften. Den drar ner mig i det gråa. Mitt humör är definitivt inte det rätta idag. Höstmörkret har slukat min själ och glada vilja, lämnat mig ett skal av en man. Jag söker tystnaden i en närliggande, mörkbrun park fylld av fallna grenar och mörka trädstammar. Men allt jag får är damm på skorna och oväsen. Jag tar mig vidare längs en liten, mysig stig genom skogen som rör sig i harmoni med blåsten. Men allt jag får är skit på skorna och mer oväsen. Jag kommer ut på en lugnande väg längs jordiga ängar. Vinden har lugnat sig, vardagen bultar inte i mitt bakhuvud längre. Några kringstrykande motorbestar stillar mitt sökande efter tystnaden emellanåt. De försöker äta upp resterna av min goda vilja med sina pumpande bensintankar och oljiga tänder. Men jag har kommit in i en form av godartad trans nu och de kan inte slå ner mig yttligare i bluesen. De kan inte röra mig. Det är bara jag och mina tankar nu. Jag vandrar nerför en ensam väg, längs de mörka järnvägsspåren, tillbaka mot utkanten av byn. Visioner av en het sommar, lummiga träd och ändlösa smekande ängar. Moln stryker över ljusgröna, ljuva gräsfält och mörka, dystra fabriker medan jag cyklar med en skrotig cykel längs små landsvägar. Dansar in natten med mina kompisar på stranden vid en brasa när midsommaraftonens regn börjar falla ner på oss. En oljemålning av en sommardag målas upp i mitt sinne medan jag vandrar igenom växande träd och blommande grönska. Mörkret försvinner, skuggorna kämpar fortfarande för landskapet. Men de förlorar. Vardagens själtorterande oljud försvinner ifrån mitt medvetande och de ljud som förblir runtomkring mig känns inte störande längre. Och det är en kall, kall vårdag. Men nu är humöret det rätta. Jag känner mig inte omgiven av en grå vardag eller brustna drömmar längre. Den hårda verkligheten behöver inte vara så hård. Jag och vädret färdas mot rätt riktning, från skuggorna och höstmörkret mot vårljuset. Jag kan snart dansa in sommaren med mina kompisar på stranden igen. Och snart lämnar kanske de unga vildhjärtan fabriken bakom sig. De blir rebeller och börjar rida ute på motorvägarna igen, letandes efter friheten. För idag är det en vacker dag. Det är en vårdag. Vi går mot rätt riktning. Dan ''Skuggan, Poppe'' Persson