Valet av Klüft blir inte omdiskuterat
De hugade spekulanterna var många till årets Bragdguld. När idrottsåret 2003 skulle inventeras - onödigt nog en hel månad före årets utgång - var det en imponerande rad prestationer som fanns att grubbla över. Argument i överflöd fanns till samtliga kandidater, men i slutändan är det alltid tycke och smak som avgör. Gillar man kampsport faller valet på brottaren, uppskattar man bollsport ligger fotbollsspelaren nära till hands, är man svag för uthållighet är cyklisten favoriserad. Inget är rätt eller fel. Det handlar om vilka egenskaper man själv lägger in i begreppet "god idrottsprestation". Jag tror att det i slutändan kom att handla om Christian Olssons tre steg mot Carolina Klüfts sju urladdningar i VM. Jag tror faktiskt det, att Bragdguldet var vikt åt friidrotten i år. Aldrig tidigare i modern tid har Sverige varit lika långt framme sett ur ett globalt perspektiv. I Paris tog vi medaljer på både höjden och tvären, mest på höjden, och ingen av våra världsstjärnor svek, alla levde upp till förväntningarna under maximal press. Omvärlden beskrev nationens utveckling som "det svenska friidrottsundret". Och, inte att förglömma i dessa tider: Det har inte blivit något förödande eftersnack kring fusk och dopning. Medan den ena friidrottaren efter den andra har blivit påkommen med fingrarna i sylt...pillerburken, har inga misstänksamma blickar riktats mot Christian Olsson och resten av det blågula spänstgänget. När förbundskapten Ulf Karlsson pratat om laganda och hård träning har han blivit trodd. Gudebevars. Ja, jag vet att det finns de som tappat tron på friidrotten och menar att all trovärdighet gått förlorad. Tyvärr är det en åsikt som är värd att respekteras. Men när det snackas om att det inte längre finns en enda atlet i världstoppen som är kemiskt fri från fuskämnen är det ändå dags att slå till bromsarna. Kan ni tänka er "Karlstapöjka" Stefan Holm sitta och trixa med kanyler på hotellrummet? Eller Carolina Klüft prassla med en karta anabola steroider i en buske? Det framstår åtminstone för mig som lika verkligt som att Gunde Svan skulle genomföra en femmil bakfull. För övrigt var det rätt att ge Carolina Kluft Bragdguldet. 20 år gammal ställde hon upp i en av sina första seniortävlingar i karriären. Exponeringen och pressen kunde inte varit större: Världsmästerskapen i Paris med fransyskan Barber som huvudkonkurrent om guldet. Över 50 000 på läktarna ville att Barber skulle hoppa, springa och kasta så högt, fort och långt att det hela skulle sluta med guldmedalj och Marseljäsen i högtalarna. Det blev i stället småländskt och Du gamla du fria. Caroline slog sina personliga rekord på löpande band och gjorde en fenomenal sjukampsserie, sin bästa någonsin. Drömgränsen 7 000 poäng passerades av bara farten. Valet av Carolina Klüft kommer inte att bli omdiskuterat. Hon vann Jerringpriset i fjor och har redan en plats i svenska folkets hjärtan. Men att Carolina är älskad, beundrad och springer med fadderbarn i Afrika är inte belöningsgrundande. Hon får sitt Bragdguld för sina insatser på arenan. Enbart det. Juryn får folkets välsignelse på köpet, i den mån de utvalda behöver den.