Annons
Nyheter

Ulf Lundell mötte pitbullterrier i nationalparken

Ulf Lundell spår nationalparken Stenshuvuds död efter ett möte med en lösspringande pitbullterrier.
Nyheter • Publicerad 11 juni 2003
"En lös pitbullterrier hör inte hemma i en nationalpark", tycker Ulf Lundell. Arkivbild: Sprisse Nilsson
"En lös pitbullterrier hör inte hemma i en nationalpark", tycker Ulf Lundell. Arkivbild: Sprisse NilssonFoto: 

Författaren skriver: "Torsdagen den 22 maj klockan 08.30 cirka blir jag attackerad av en pitbull i parken. Inte I Tanto eller Rålambshovsparken eller i Långholmsparken i den stad som jag fortfarande räknar som min hemstad, Stockholm, (här hade man kanske kunnat förvänta sej något sådant som en attackerande pitbull) utan i Stenshuvuds Nationalpark. Rätt åt mej förstås, om jag nu gick där i den paradisiska naturen på väg ner mot havet och trodde, kanske, att naturens skönhet skulle vara på något sätt säkrad åt naturen från människan nu när denna naturbit har gjorts till just något så fint som Nationalpark. Men hur det nu än är med den saken: en lösspringande pitbull är nog ändå det absolut sista djur jag trott jag skulle stöta på därnere i skönheten. På stigen som slingrar sej längs bäcken vid parkens södra gräns står den där plötsligt i skuggig grönska, 15 meter bort. Jag ser ju med en gång vad det är. Så jag stannar. Bakom hunden är en kvinna, lång, blondlockig. Hon har en annan hund i koppel, en engelsk fågelhund av något slag. Pitbullen får syn på mej och sätter ju av. Damen ropar åt den. På tyska hör jag nu när jag instinktivt sätter händerna i skrevet: en pitbull-käft runt pungen är nånting man kanske får räkna med nuförtiden, men inte där, i Nationalparken. Hunden stannar, tvekar, men sätter fart igen, och då tar Die Frau i med rent wagnersk styrka och hunden stannar en bit ifrån mej och vänder åter till matte. Jag säjer åt damen att hon ju måste hålla hunden kopplad. Hon säjer att hon inte förstår. Då tar jag det på engelska, hon säjer att hon inte förstår. Då tar jag det med stora yviga gester och engelska. Då börjar hon plötsligt prata flytande om än något bruten engelska. Och nu kommer den för alla hundägare i liknande situationer obligatoriska frågan, alltså den som nästan alla hundägare ställer: - Are you afraid of dogs? Fritt översatt: Är du rädd för hundar? Smaka på arrogansen i den frågan. Det är enligt mitt tycke en av dom slappaste frågor som kan ställas. Och jag undrar alltid varför den ställs. Är det ungefär som när katten slickar sej när den råkat ut för något den inte räknat med? För att rädda sitsen liksom? Dom svar som blixtsnabbt formar sej i min nu rätt så upphetsade skalle är: - Vad har du med det att göra? - Vad har det med saken att göra? - Om jag är rädd för hundar eller inte rädd för hundar, på vilket sätt skulle det legitimera ditt fiasko som hundägare? - Om jag är hundrädd så beror det med 100 procents säkerhet på slarviga hundägare. Nu är jag ju hundägare själv (eller var, han gick hädan på långfredagen) så jag har ju rätt att tänka det här om hundägare, och säja, men jag har mej veterligen aldrig använt mej av den där slappa försvarsfrågan. Jag har haft min hund lös i parkerna här i stan, men aldrig någonsin i en Nationalpark. Och det var en border collie, inte en pitbull. Mitt svar till damen borta på stigen blir: - It has nothing to do with this. Sen kommer hennes nästa fråga, också den i något slags rädda-ansiktet-syfte: - Do you have a house here? Vill säja: Om jag inte har det så har jag ingen talan. Jag hinner ju tänka att min kära Frau, jag har ett helt djävla land här under fötterna som är mitt hus. Men nu är jag ju svensk så sådana nationalistiska yttringar vore mej ju fjärran i synnerhet nu när vi är eller i alla fall ska bli ett. Jag är väl bara omskakad och förbluffad över att i den, faktiskt, ljuvligt prunkande svenska försommargrönskan få mej en dos av vad som brukar kallas "tysk allemansrätt". Jag svarar att ja, jag "har hus" där i närheten. Därefter följer diskussion. Denna tyska dam anser att hon vet att hon får ha sin hund springande lös i den svenska naturen från mars till augusti. Det är en nationalpark det här säjer jag, det står stora skyltar vid ingångarna till denna park, skyltar som talar om att man måste hålla hunden kopplad här. Stranden är fri, menar hon, som om stranden inte skulle tillhöra parken. Dessutom: En pitbull måste man givetvis alltid hålla kopplad, var man än befinner sej. Pitbullen, som heter Nelly, står vid mattes ben och gnyr som om den är ledsen över att den inte får göra slut på hotet mot matte. - Det är OK, Nelly, det är OK, säjer damen, fast på tyska förstås och jag tänker att nej nej, it is far from OK här och nu på den här lummiga Robin-Hood-Sherwoodskogs-stigen. Damen med hundarna står kvar, jag tvingas runda ekipaget, fortsätter ner mot stranden och där ser jag hundra meter bort en schäferliknande hund på drift, sloköronen fladdrar i brisen från havet. Jag tar av, går in under alarna och upp på stubbgräset i dom böljande enehagarna. Om Stenshuvuds Nationalpark börjar det bli lite synd. För vissa naturområden är det kanske lika illa att bli bestämd som Nationalpark som det är för vissa författare att få Nobelpris. Skrivkramp och tillochmed för tidig död kan bli följden. För Stenshuvuds Nationalparks del tycker jag man kan börja ana dom första tecknen på för tidig död. Det lär vara Sveriges mest besökta Nationalpark. Förslitningen märks tydligt nu. Stigarna börjar likna små autostrador. Det skräpas ner. Kolapapper, glasspapper, kläder, dasspapper, whatever. Att strandlinjen ständigt bär spår av sjöfolkets brist på miljövett det får man kanske ta, tills vidare, men att hitta slängda engångsgrillar uppe på Stenshuvudsberget, det är ledsamt. Kanske är detta magnifika naturområde för litet för att orka vara Nationalpark. Kanske stängs parken om tio år för att den ska kunna överleva. Eller så införs restriktioner vad gäller antalet besökare per dag. Schäfern kommer upp på eneslätten, står och glor på mej ett tag, sen lufsar den iväg inåt land, in i skogen. När jag sen har rundat berget, nu naturligtvis hela tiden på spänn med blicken efter pitbull-trynen i snåren, så lär det väl bli nåt år eller två framöver, rätt åt mej förstås jag som gick där och trodde att frid i naturen skulle vara en självklarhet, ens i en så kallad Nationalpark, kommer jag till stationen vid parkeringen och där står en av tjejerna som jobbar i parken med en näve full av upplockat skräp. Jo, det är ett stort problem numera, säjer hon, nerskräpningen och lösspringande hundar. För 14 år sen när jag först kom ut till Österlen på allvar och bodde där intill parken ett par år då var detta märkliga havsområde just väl bara det: Ett unikt naturområde. En parkeringsplats, några stigar, fiskarnas sjöbodar, bäckar som rann genom grönskan, skar sej sen ut i den gnisslande sanden på stränderna, mötte det oftast lugna havet. Så är det fortfarande, fåglarna sjunger som i en djungel, men då såg man aldrig den nerskräpningen man ser idag och aldrig att man mötte en attacksugen pitbull. Det är lite sorgligt, men å andra sidan är det kanske alltså rätt åt mej, om jag nu gick där och trodde att allt skulle förbli som det en gång var. Det är ju naturligtvis något positivt i det också, jag menar att så mycket folk vill åka ut och se den här parken, det här unika området, men vare sej det nu har blivit Nationalpark av just detta säregna strandområde eller om det nu skulle kunna tänkas vara som innan det blev så, så är detta område värt vår respekt och aktning, som all annan natur, här eller där. Det är respekten mot oss själva och varann och att ett område blir bestämt Nationalpark bör förstås ge att vi är extra försiktiga just där och inte tvärtom. För min del är det nu dessvärre så att sen morgonen den 22 maj är det en pitbull där i parken. Vi blir av med våra oskulder hela livet. Än så länge är det nog för tidigt att starta upp kampanjen Rädda Stenshuvuds Nationalpark (från att vara Nationalpark) men det skulle inte förvåna mej om det blir aktuellt om fem år eller så.

Robert Jönson robert.jonson@allehandasyd.se
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons